tisdag, september 19, 2017

SÄL-lsynt plagg

Det är dags att ta fram något varmare i klädväg nu. Än en gång säger trendspanarna att päls är rätt. Då menar de oftast fuskpäls, fast modiga och frusna människor kan nog fortsätta använda den gamla minken eller räven  ingen blir ju gladare för att de slängs bort!

Men nysydd och nyinköpt äkta päls är klart mera sällsynt. För att inte tala om hur ovanligt det är med plagg av sälskinn ...
Jackan på bilden har jag plåtat i Longyearbyn på Svalbard. Där väckte den ingen som helst uppmärksamhet, bland lokalbefolkningen alltså. Skinnet blir handskar, mössor, ytterplagg och även stövlar, både i traditionell och lite mer moderniserad stil.

Och visst är jackan snygg att se på, säkert varm dessutom, men ingen skulle väl våga gå ut på gatan i Sverige med den? Lägg till detta att hotellet jag bodde på hade sälskinn som duk på frukostbordet (se bilden nedan)! På något viss tyckte jag att det skar sig mot de blänkande ljusstakarna, juicen och frukterna, men ... man får som bekant ta seden dit man kommer.

Detta i svenska ögon SÄL-lsynta plagg är också mitt bidrag till Gems Weekly Photo Challenge. Veckans nyckelord är just PLAGG. Klicka på länken och kolla in fler bidrag!

Copyright Klimakteriehäxan 

måndag, september 18, 2017

Ringa går inte – men läsa går bra!

Minns ni en företeelse som kallades telefonkiosk? Ett mycket litet hus med en telefonautomat i. Den hade en springa för mynt med vilka man betalade sitt samtal (i de modernaste varianterna gick det visst med kort också). De finaste telefonkioskerna hade krusiduller på taket och ett elegant galler nertill. En av dem, från 1904, står på plats utanför Slottet i Stockholm där den fotograferas flitigt av turisterna som endera väntar på eller redan klarat av vaktavlösningen.

I dag är telefonkiosken i princip utrotad. Ändå har jag sprungit på en, i fullt bruk. Den står på Lilla Torg i Sigtuna. Fast nej, det går inte att ringa där inne. Här har nämligen en förvandling ägt rum, automaten är borta och det som står där är en BOKKIOSK. På hyllor står och ligger böcker av skilda slag, facktitlar, barnböcker och deckare samsas. Inte nog med det: man får ta en, behöver inte kvittera den, inte lova att lämna tillbaka den. Men gärna lägga dit en egen utläst volym!

Detta sympatiska initiativ har tagits av Alfonso Ambrossi, amerikansk-italienare som hamnat i Sverige och landets äldsta stad för kärlekens skull. Och sådan flax hade jag att han stod där och ordnade bland böckerna när jag kom förbi! Han vill att alla ska ha tillgång till böcker, att alla ska förstå hur viktigt det fria ordet är. Dessutom fick ju Sigtuna behålla ett utropstecken i stadsbilden!

När det blir vinter blir bokkiosken övergiven, men räkna med att den är öppen och med gratis läsning försedd när nästa sommar är här! Då blir det fjärde säsongen.
UPPDATERING: Ambrossi har sagt att han hoppas att fler ska följa efter och det verkar vara på gång. Nu har några av mina bloggläsare hört av sig och rapporterat att det finns liknande bokkiosker i både Trosa och Bromölla!

Skulle du prompt vilja återuppliva känslan av att ringa från en sådan här gammal kiosk kan du ju bara ta med dig mobilen in och knappa in lämpligt nummer. Det fungerar alldeles säkert.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, september 17, 2017

CITAT om Hasse A och schack

"En idé var att tillverka schackpjäser i formen av små snapsglas. Hasses tanke var att den som slog ut en pjäs skulle inmundiga innehållet. Detta skulle bidra till att jämna ut kampen."

-Harry Schüssler, schackexpert i Svenska Dagbladet, sällar sig i dag till kören av beundrande röster som minns Hasse Alfredson med värme och glädje. Hasse spelade gärna schack och hade uppenbarligen lust att påverka spelstrategierna. Han medverkade också i en programserie på SvT, "Schackskolan", för att värva fler spelare. Serien finns (enligt Schüssler) på Öppet arkiv.

Valsöndag och skyltsöndag

Jag har haft rösträtt i väldigt många år vid det här laget, men aldrig utnyttjat den i det s k kyrkovalet. Förrän nu. Förhandsröstade i veckan och upptäckte till min milda förvåning att det faktiskt var kö!

Mitt engagemang i kyrkofrågorna är lindrigt sagt behärskat, men jag har kommit fram till att det var läge att peta i valsedlar i de tre kuverten ändå. Det hade ju passat att utbrista i ett "för Guds skull" men det vore inte helt sanningsenligt ... fast politik är ju det möjligas konst, brukar man säga!

Församlingskyrkan, Högalid, skyltar med sina snygga tvillingtorn som syns på långt håll. Och man får anta att fler använder söndagen att både rösta och skylta  det är ju som vanligt bloggarnas skyltsöndag! Uppfunnen av Pumita, förvaltad av BP och här hittar du en lista över alla presumtiva bloggskyltare!



Copyright Klimakteriehäxan

lördag, september 16, 2017

Härlig konstrunda – så gott som gratis!


Hade långväga besök nyss och vädret var inte alltid det mest önskade. Vad gör man då med gäster som aldrig förr varit i Stockholm?

Vi hade redan prickat av Abba-museet som stod högt på önskelistan. Kön till Vasa var alldeles för lång. Gamla Stan hade vi strövat kors och tvärs i, med synen av smala gränder och skeva hus väl bevarad i kameran. Vi hade kollat in Sturegallerian och Wallenberg-monumentet (som inom parentes inte är mycket att visa upp om ni frågar mig) och hälsat på Karl XII i Kungsan.

Vi slank till och med in på Operabaren, där Leif GW Persson också råkade sitta, fast hans storhet hade förstås ingen effekt på en människa som brukar springa på Hollywood-kändisar på Manhattan. Regnet ville inte sluta! Så vad gör man, det var alltså frågan?

Jo man ägnar sig åt konståkning! Fast inte på is. Stockholms tunnelbanenät är långt (110 km) och ofta inte ett skvatt kul att befinna sig i. Men det finns stationer som är värda ett alldeles eget besök. Tensta är en av dem. Så vi tog blå linjen och satt där, torrskodda, hela vägen till förorten, en gång känd för sin invandrade befolkning som numera är ganska uppblandad, även om det inte ser ut som Gnarp.

En kul grej med de här konstverken, som delvis består av väldigt skojiga djur, är att de också består av många ord, ord på olika språk men så vitt jag begriper (jag förstår ju inte allt) är det positiva tillrop om kärlek, vänskap, hänsyn och värme. Och budskapen levereras på svenska, finska, spanska, portugisiska, ryska ... alla bör fatta något!

SL ordnar regelrätta visningar av konsten i t-banan, och när nu höstsäsongen drar igång kan man också besöka nya Odenplan och pendeltågsstationen Stockholm City, invigd så sent som i juli i år.
Men även utan professionell guidning har man glädje av den här så kallade konståkningen, som bara kostar en giltig SL-biljett  den gäller ju i 75 minuter från resans början, så mycket billigare nöjen är svårt att leta upp. Nästan gratis, faktiskt!

Det finns fler stationer än Tensta som verkligen är värda att titta lite extra på. Kungsträdgården, i blått och vitt, är jättefin och Solna Centrum en explosion av glada färger, till exempel. Och klassiska Östermalmstorg med verk av Siri Derkert finns dessutom.
Så om du överraskas av regn och snålblåst i huvudstaden: ge tunnelbanan en chans! Det är en härlig konstrunda!







Copyright Klimakteriehäxan

fredag, september 15, 2017

Ingen bokmässa för mig

Kanske är det fantasin och de goda berättelserna som får henne att flyga där i trapphuset på Svenska Mässan i Göteborg? Eller är hon på väg att landa, med väskan full av historier, såväl inbundna som i pocketformat?  De här konstverken är det inte så många som lägger märke till när det nu drar ihop sig till Nordens största kulturevenemang. Men de finns där!

Det handlar förstås om bokmässan. Stor sammandragning av författare, bokhandlare, lärare, läsare, bibliotekarier, förlagsfolk, kändisjägare, fyndletare, ja uppräkningen av "typiska" besökare kan göras lång. Fast i år ska jag inte till Göteborg. För första gången på minst tolv år blir det inget Bok & Bibliotek för mig, trots att jag, när jag inte haft något "riktigt ärende", i ett par år valt att ta det tidiga morgontåget på torsdagen för att dödstrött ta kvällståget tillbaka hem samma kväll.

Ändå måste det väl vara det där evenemanget, branschens viktigaste i Sverige, som är mitt svar när Mia ställer helgfrågan: Vad gillar du för bokligt event?
För jag har haft kul, både när jag jobbat där som journalist, "lekt författare" i förlagsmontern och när jag varit där alldeles alldeles privat.

Nog är det trångt och svettigt och visst kan det vara svårt att ta sig in i publiken till populära föreläsningar eller debatter, men har man bara bekväma skor och tunna kläder brukar det funka. Vattnet är gratis och somliga böckers "mässpris" är låga, fast långt ifrån alla. Trots mina föresatser att inte handla brukar ändå väskan ha blivit påtagligt tyngre på väg från Göteborg än den var på väg dit.

Och för ett par år sedan lyckades jag också fotografera de fina "al fresco-siluetterna" i trapphuset. Där mässbesökarna inte ser någonting, eftersom de är så många ...

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, september 14, 2017

I goda händer

Min blick fastnade direkt i det där skyltfönstret.
Jag befann mig på "tjejhelg" på Sätrabrunn. Vi hade masserats och ätit och simmat och pratat och druckit vin och det var egentligen bara hemresan kvar. På området fanns butiken, den med händerna i fönstret, händerna som mina ögon älskade på direkten.

Naturligtvis gick jag in. Kollade prislappen, summan var på inget vis svindlande om än inte precis över gratis-strecket, men var skulle jag göra av en så stor sak som verkligen inte hade något praktiskt användningsområde? Gick alltså ut igen, utan att ha rört plånboken.

Men när jag stod där ute på gården såg jag Skylten. Den förkunnade att det var tjugo procents rabatt på allting i affären, just den dagen. Lägg därtill att det råkade vara sista söndagen i maj, vilket är det samma som Mors Dag.

Ni kan också se tecknen i skyn rada upp sig, eller hur?
Jag vände på klacken, gick in och handlade.
Och jag har aldrig ångrat mig. De fick sin plats på bokhyllan direkt, de fick till och med familjens godkännande. Älskar fortfarande de där händerna, så här års vänligt kupade runt ett levande ljus. Ljuset kan ersättas av en minikrukväxt eller en pyttevas med blomma i.

Man har frågat mig om händernas proveniens. Faktum är att jag inte har en aning. Ingen tillverkare har lämnat spår efter sig, ingen designer, inget ursprungsland.
Talesättet att man "alltid kan ha glädje av ett par extra händer" är hur som helst ändå härmed bevisat!

Dessutom är HÄNDER veckans tema hos Gemsofmylife, så vill du titta på andra händer är det bara att klicka!

 Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, september 13, 2017

Solrosens tid

 Det är solrostid nu. Om bara några dagar har de där vi har i rabatterna övergått till stadiet när de blir fågelfrö. I sydligare nejder, där ögat kan förföras av enorma fält av gula blommor blir det olja. Men oavsett hur de används är de härligt pampiga och vackra att se på.

Minns hur vi till ungarnas förtjusning lyckades få till ett exemplar som blev högre än ytterdörren innan knoppen beslutade sig för att slå ut. På balkongen har jag också haft några.

Men ibland får man nöja sig med snittblommor. Och se så bra det passade med den speciella millenniebuteljen som vi drack bubbelvin ur vid sekelskiftet! Ibland sparar man saker som aldrig mer används, fast den här gången har jag alltså lyckats även om det tog nästan sjutton långa år ...

I rabatterna finns fler varianter än den klassiska klargula. Själva blommorna blir också olika stora. Fast det handlar ju bara om olika sorters njutning! Bäst att passa på nu, snart är det över.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, september 12, 2017

När sex får ta plats i bokhyllan

Lyrans Noblesser har utlyst ett nytt ämne för en boklig tema-trio. Hon skriver:
Vi har haft Pride i Värmland och jag är lite extra pepp efter att ha läst en bra bok som innehöll HBTQ-tema. Temat denna vecka är således HBTQ. Berätta om tre böcker, filmer, låttexter etc. Var så kreativa ni vill!

"Ers Majestäts olycklige Kurt" av äkta paret Lena Ebervall och Per E Samuelson är en riktigt bra bok. Den bygger på avancerad research kring den så kallade Haijby-affären som utspelade sig på 50-talet. Innan jag läste den här boken hade jag ytterst vaga uppfattningar om vad det handlade om, visste bara att Gustav V var inblandad. Och så var det det där med Kungens kurva! Varför hade bilen kört av vägen, egentligen?

Svaret finns i boken och jag ska inte avslöja det, men det har definitivt med dagens tema att göra. Sex, helt enkelt. Om du inte läst den så gör det, tror ingen blir besviken. Själv har jag nog gett bort den i present minst fem gånger ... och jag kan tänkas göra det igen!

Jonas Gardell är en i mitt tycke briljant skribent och i det här sammanhanget lyfter jag gärna fram "En komikers uppväxt". Scenen när han som grabb i de lägre tonåren blir uppraggad av en äldre man i centrala Stockholm är svår att glömma.

När "Bananflugornas herre" kom ut 2005 var det första gången Fredrik Eklund lät tala om sig. Jag läste den, var inte särskilt imponerad, men det är ändå lite kul att konstatera att grabben i dag är en superframgångsrik och penningstinn äkta kändis, etablerad inte som författare men väl som mäklare på Manhattan, där han säljer lägenheter i mångmiljon(dollar)klassen. Verksamheten är dessutom omsatt i en tv-såpa där också Eklunds man finns med!

Den där boken var en sorts självbiografi, om en spirande karriär i porrfilmsbranschen, och den blev nog särskilt omtalad för att Fredriks pappa heter Klas, etablerad socialdemokrat och också chefsekonom på SEB. Kanske var boken besvärande då. Idag kan han väl känna fadersstolthet över en lyckad son.

Fler och andra böcker på HBTQ-temat har andra bokbloggare naturligtvis läst. Alla har väl sex i bokhyllan, i någon form! Kolla deras svar här!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, september 11, 2017

I tacksamt minne bevarad: Hasse Alfredson

Ingen tvekan om Hasse Alfredsons betydelse. Alla medier ägnar honom massor av utrymme idag. Med all rätt.
Han var förvisso döpt till Hans, men han blev snart Hasse med dig och mig. Vi har honom i bok- och skivhyllan, han är lätt att klicka fram på SVT Play, han kan njutas som hörbok när han läser in egna texter, hans filmer repriseras med ojämna mellanrum. I veckan kommer ett antal produktioner att visas för att hedra honom. För vi har ju Hasse Alfredson att tacka för så mycket, allihop!

Hur betydelsefull han var, hur tongivande i underhållnings- och kulturvärlden framgår om inte annat av uppmärksamheten kring hans frånfälle. Dagens Nyheter ägnade exempelvis en hel Kultur-bilaga åt Hasse A, bara radio- och tv-tablåerna fanns kvar från "en vanlig dag".

Naturligtvis ”kände” jag honom. Precis som du och alla andra upplevde jag Hasse Alfredson som en kär vän, en som fick mig att både skratta och tänka. Men vi var inte personligen bekanta. Tror att vi bara hade kontakt en enda gång: jag ringde AB Svenska Ord i något tjänsteärende och tappade målföret när jag insåg att den som svarade i telefonen minsann var herr Alfredson själv!

-Oj, svarar du i telefon?! sa jag lite dumt efter några sekunder.
-Ja, trodde du inte jag kunde det? sa han.
Sanningen var ju att han kunde så oändligt mycket, trots att han aldrig lärde sig att spela piano utan lät Gunnar Svensson sitta vid tangenterna i stället.

Vi som satt i publiken, både vid teaterscenen och framför teven och på bio, vi fick så mycket av hans härliga hugskott. När han gjorde sina Lindemän verkade både han och Tage Danielsson ha lika roligt som åhörarna, ingen visste vad som komma skulle. Det var ju tillsammans med Tage i AB Svenska Ord som det stora genombrottet kom, med rader av revyer av vilka jag tror att jag sett nästan alla. 

Hasse Alfredson var även som ”ensamstående” en suverän. Hans filmer och böcker, ofta med en betydande svärta, stod i stark kontrast till improvisationerna, till de glada låtarna, till sketcherna som vi lärde oss utantill (i alla fall nyckelreplikerna). Har man upplevt ”Guben i låddan” live glömmer man det inte! Dessutom visade han sig vara en skicklig skådespelare i en mängd roller ända in på ålderns höst.

När han nu är borta radar minnena upp sig hos oss alla, vare sig vi kände honom ”på riktigt” eller bara fanns i beundrarskaran. Man får inte glömma hans sociala samvete, engagemanget för samtiden och medmänniskorna, i olika former. Sedan hade han en härligt barnslig ådra som satt spår i väldigt många svenskar. Alla har vi väl sjungit om den blommiga falukorven, om plättarna med lingonsylt!

Och när ”Varför är det så ont om Q?” sattes upp på Södra teatern i Stockholm var det ren och skär lycka att se samspelet mellan mannen på scenen och hundratals ungar i salongen. När boven var i hasorna på Hasse och han vände sig till publiken för att få hjälp tjöt allihop: ”Akta dej, han är DÄÄÄÄR!” Alla pekade dessutom! Vilket fick Hasse att fråga både en och två gånger till, säkert orepeterat, säkert bara för att få njuta av att känna hur han hade precis alla med sig. Ja, jag undrar om inte vi vuxna också hojtade och pekade …

Vi har ganska lätt för att klistra etiketten ”folkkär” på kända människor framför allt när deras liv tagit slut. Men när det gäller Hasse Alfredson kan begreppet sannerligen inte ifrågasättas.
Han lär själv ha föreslagit vad som ska stå på hans gravsten: ”Han log – och dog”. En sak är säker: trots att Hasse Alfredson nu inte längre finns bland oss kommer vi att fortsätta att både skratta och le med honom, i tacksamt minne bevarad!

Två frågor tycker jag att han lämnar till oss att besvara: ska vi inte äta blommig falukorv lite oftare? Och varför är det fortfarande så ont om Q?

Hasse Alfredson inspirerade KG Bejemark till "Humor". Gubben i luckan sägs ha Hasses anletsdrag ...
Copyright Klimakteriehäxan


Hans Alfredson – en man med evigt liv

"När man frågar var jag får mina idéer ifrån brukar jag svara att det är från ett litet företag i Tyskland. Men det är inte sant, jag kommer på dem själv ..."

-Ja sådana fantastiska saker han kom på, Hans Alfredson, i hela sitt liv, det som tog slut igår. Både som halva AB Svenska Ord och som "ensamstående". Just den här citerade repliken kommer från en intervju 2001 i samband med hans 70-årsdag. 
Komiker, författare, regissör, superunderhållare var han och ingen kan väl fylla det tomrum han lämnar. Egentligen lämnade han det för rätt länge sedan när han beslutade att hans liv i offentligheten var över. Men det han skapade och lämnade efter sig har nog evigt liv, eller i alla fall nästan. Jag är så glad över att ha sett honom i så många olika roller på scenen, sjungande, dansande, improviserande, stundtals halsbrytande. Ska vi inte ha blommig falukorv till middag i dag? Och varför är det egentligen så ont om Q?

söndag, september 10, 2017

Snart är det Hundens år

Låter ännu en skyltsöndag högtidlighållas genom att låta den gå i hundens tecken!

Det är ett faktum att svenska krögare och kaféidkare har anammat den europeiska stilen. Allt fler låter vovven hänga med. Just den här skylten står på Hornsgatan i Stockholm.
Ännu fler följer kanske efter 2018, för då är det Hundens år enligt den kinesiska tideräkningen!

Fler bloggare som skyltar så här på söndagen hittar du den här vägen. De skyltar jag bidragit med kan du se om du klickar på etiketten "skyltar" här nedan. Då får du nästan hundra träffar!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, september 09, 2017

Pippi nummer 67 har stövlar

Meteorologerna förutspår en regnig helg. Jo, gatan är våt efter någon skur i natt. Moln på himlen ser nog ut som om de innehåller en hel del blöta de förmodligen tänker göra sig av med. Man får helt enkelt räkna med väder för regnrock, paraply och gummistövlar. I mitt fall får det räcka med de två förstnämnda.

Jag hyser nämligen en, enligt mitt sätt att se, välgrundad aversion mot gummistövlar. Bara en sådan sak som att den där vätan de ska hindra från att tränga in till mina fötter snabbt ersätts av den fukt min egen kropp alstrar, eftersom stövlarna inte låter mina fötter andas. Varmt och kladdigt, med andra ord, och även om man ansträngt sig för att göra moderna varianter snygga, med därmed följande rejäla prislappar, så tycker jag inte det hjälper.

Men det hindrar ju inte att jag faller pladask för en fågel i gummistövlar. Fågeln balanserar på en liten grå klippa, har brett ut sina vingar lite grand (för balansens skull?) och ser belåten ut trots att den i princip är helt färglös, så långt från en påfågel eller en papegoja man kan komma. Varifrån den kommer har jag inte en aning om, den är helt anonym. Kanske en flykting? eller bara en flyttfågel?

Hur som helst adopterade jag omedelbart denna pippi, nu försedd med nummer 67 i den där samlingen som jag så att säga inte har. Ja, ni vet, ni som varit med ett tag.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, september 08, 2017

Sorgsen läsning

Vilken är den sorgsnaste bok du vet? Det är Mia som undrar, när hon troget ställer en helgfråga.
Ojojoj, det finns ju så många! De kan vara sorgsna på väldigt olika vis.

Egentligen vill jag ju mycket hellre bli glad och upprymd av att läsa en bok, hellre än att leta efter näsduken, torka bort tårar och putsa en rinnande näsa.
Alltså har jag nog mer eller mindre medvetet valt bort mängder med böcker som jag trott skulle göra mig snyftnödig. Även om jag läst en bunt.

Den första jag kommer att tänka på är Erich Segals "Love Story". Som jag grät!
Och tänk hur blöt min kudde blev när jag låg och läste om Kristinas död i Vilhelm Mobergs Utvandrar-serie. För att inte tala om "Den odödliga Henrietta Lacks" av Rebecca Skloot, en bok som ALLA borde läsa. Samma gäller för Majgull Axelssons "Rosario är död".

Mer elände kan man kanonsäkert hitta i irländska barndomsskildringar. Det finns oändligt många. Pappa super, mamma sliter, ungarna får stryk, har inga skor, maten räcker inte, men på puben får man sätta upp sig på lista för att betala senare för ölen. Eller berättelser från amerikanska södern, där rasismen är ett tillägg till eländeslistan från Irland. Rader av romaner "based on a true story", alla värda att gråta över.

Ska jag ändå bestämma mig för en enda titel måste det nog ändå bli "Ro utan åror" av Ulla-Carin Lindquist. Jag var djupt involverad i bokens tillkomst, följde hennes öde på nära håll och förlorade till sist en kär vän och kollega. Märkligt nog innehåller hennes text också mycket livsglädje, trots det oundvikliga slutet. Fast gråter gör jag fortfarande när jag bläddrar i den.

Copyright Klimakteriehäxan

Efter Elvis: Lars Lerin?

Kanske tyckte någon att det var konstigt att lyfta fram frimärken som potentiella konstverk till hemmet, som jag gjorde nyss här på bloggen?
Men hallå! Vad är det för konstigt med det?
Jag har ju redan ett inramat frimärke, inköpt i USA i januari 1993, när det gavs ut. Pris: 29 cent. Och ja, jag stod i kö ...

Det är verkligen inte ett frimärke vilket som helst. Brevportot med Elvis Presleys bild på har tryckts i 500 miljoner exemplar, ett rekord. Man valde mellan två olika foton och lät allmänhetens röster avgöra. Mer än 1,2 miljoner människor deltog i valet. Inget annat frimärke har kommit i närheten av Elvis-märkets popularitet. Den som köpte en hel karta kan i dag få hyfsat med pengar för den från samlare, trots den enorma upplagan. Och kanske borde jag skämmas lite som satt Elvis i en sådan billig liten ram?

Nu tror jag kanske inte att Lars Lerin kommer upp i Elvis´ frimärksklass, men visst kan man ha också en mini-Lerin i ram!
Du kan väl i alla fall testa!
Och betänka, när du ser resultatet, att originalet skulle kosta dig sisådär 100 000 kronor eller mer. Den summan kan man skicka många brev för.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, september 07, 2017

Grannar i bokhyllan

Lyrans noblesser föreslår ämnena för bokbloggarnas tematrio. Denna gång gäller det GRANNAR. Vad har jag läst som handlar om grannar?

Jag tar mig friheten att bestämma, att grannarna jag ägnat mig åt är norrmän. Av någon anledning som jag inte ens känner till själv har jag nämligen läst en hel rad böcker skrivna och utgivna i vårt västra grannland Norge, där historierna också i huvudsak utspelar sig.

Det började med Geir Gulliksens kritikerhyllade "Berättelse om ett äktenskap".
Sedan tog jag Linn Ullmans "De oroliga", också höjd till skyarna.
Fortsatte med något för mig riktigt okänt: "Jag ska göra dig så lycklig" av Anne B Ragde.
Och som bonus kommer en fjärde bok och författare med: Karin Fossum och "Döden ska du tåla" som gick i bilens cd-spelare i sjuttio mil på väg.

Gulliksen var rätt spännande faktiskt, kärlekskris ur ett manligt perspektiv. Ullmans hade jag svårt för. Jag hörde hennes föräldrars röster när jag läste deras repliker, förstår inte varför boken har etiketten "roman". Mamma Liv var en fullblodsegoist även som småbarnsförälder och det gällde väl Ingmar Bergman också, även om han bjöd till några sommarveckor på Fårö varje år.

"De oroliga" har hyllats för sin skildring av åldrandet, en skildring som hade planerats för en tidigare start, innan den gamle mannen redan hunnit bli SÅ gammal. Jag tyckte nog faktiskt att det var skönt när han var död och de hade klarat av begravningen. Välskrivet, visst, men ... i mina elakaste stunder tänker jag att om föräldrarna varit mindre kända skulle boken ha passerat tämligen obemärkt.

Ragde är, visar det sig när man googlar henne, en väldigt produktiv och mångfalt prisbelönt skribent. I "Jag ska göra dig så lycklig" tar hon läsaren med till något som känns som väldigt förfluten tid i småstadsmiljö och man blir faktiskt lite överraskad ...
Fossums bok som förstås är nån sorts deckare är inte hennes bästa.

Där ser ni: ganska goda grannar. Då har jag ändå inte hunnit med "Två systrar" av Åsne Seierstad som jag hade tänkt, något kom emellan.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, september 06, 2017

Nu kan alla ha en Lerin!


Vi är förmodligen rätt många som exempelvis vandrat runt på konstutställningen på Sandgrund i Karlstad och önskat att ta med en av Lars Lerins akvareller hem. Ja, åtminstone en!

Någon har naturligtvis gjort det, men de flesta besökarna gör det inte. Visserligen har affischerna sålts till väldigt resonabla priser, men det är ju inte riktigt det samma som ett original där vattnet har fösts runt, färgernas sammanblandning har styrts med enorm precision och resultatet blivit ett rent ögonbedövande verk.

Jag har ett par av de där affischerna. Men nu är jag stolt ägare till ytterligare fem Lerin-motiv, två exemplar av varje. De kostade 70 kronor tillsammans och säljs där posten numera finns, i mitt fall i en Coop-butik, längst in, bakom brödet, konserverna, läsken och fisken.

Frimärkena med Lerins bilder har funnits i ett par veckor redan, men jag hade inte lagt märke till dem förrän jag stod i kön för att hämta mitt lilla paket.
Visst är det kul att Postnord hänger med i trenderna och satsar på nutida konst!

Fast det vore kanske ännu roligare om breven man frankerar kunde komma fram lite snabbare och mer pricksäkert. Om de inte gör det lovar jag i alla fall att inte skälla på Lars Lerin. Undrar förresten vilken nisch han ska placera sig i härnäst? Blir det en duett med grannen på Hammarö, Christer Sjögren?

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, september 05, 2017

London mellan pärmar

Hos Johannas deckarhörna finns uppgiften att lista en topplista för veckan, med fem böcker på. Veckans topp fem ska handla om LONDON.

Det finns en bok framför alla andra som för alltid hjälpte mig att gilla London. Och att hitta i London. Liten och nätt, men sprängfylld av information!
"Nicholson´s London Guide" kom ut första gången 1967 och var alltså någorlunda färsk när jag damp ner i den brittiska huvudstaden utan några som helst förkunskaper förutom skolengelskan.

Året kan ha varit 1971. Ingen hade hört talas om mobiltelefoner, GPS fanns kanske på någons ritbord men inte mer. En analog karta med bra adresslista på sevärdheter och tips om buss- och tunnelbanelinjer var ovärderligt. Museerna stod prydligt uppradade, loppmarknaderna och tågstationerna också. Allt stod ju i den där lilla boken!

Naturligtvis har jag den kvar! Jag har vårdat den ömt. Lite skamfilad trots det, förstås, men älskad ändå. De 40 pence jag en gång investerade har jag verkligen fått valuta för. I dag tycks priset ha gått upp en del, med över 62 USD  priset som anges för ett nytt exemplar på Amazon.com är USD 62:61. Fast det finns begagnade för ungefär en tiondel av det priset. Och så är det ju det där med internet, Google och GPS ...

Ska jag nämna fyra böcker till så blir det "The Lady in the Van" av Alan Bennett, han som skrev "Drottningen vänder blad" (The Uncommom Reader). Här om en udda tant som bor i en bil, inne i världsstaden.
"Vattenmelonen" (Watermelon) av Marian Keyes börjar åtminstone i London även om huvudpersonen flyr till Irland. Lättläst och underhållande!

"Himmel över London" är inte Håkan Nessers bästa bok, men den tar läsaren med runt i staden. Och så har vi förstås "Barnmorskan i East End" (Call the Midwife) av Jennifer Worth, själv barnmorska i London på 50-talet. Det är hennes berättelse man byggt på till tv-serien med samma namn och det är hennes text som Vanessa Redgrave läser i BBC:s version av historien.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, september 03, 2017

Skyltsöndag – om hunden kan läsa ...


Får man ta hunden med sig in i himlen? Det var Hasse Kvinnaböske Andersson som ställde frågan, i en klämmig låt från 1982 som blev hans genombrott och placerade honom på Svensktoppen. Vad svaret på hans undring är vet vi väl fortfarande inte, men en sak är klar: man får allt oftare ta med sig hunden på krogen nu för tiden.

Innan Sverige var ett EU-land var reglerna för hund på krog stränga, men nu har de luckrats upp och ser ut som i Europa i övrigt. Grundregeln är att vovven är välkommen så länge djuret inte hamnar i utrymmen där mat lagas, lagras eller över huvud taget hanteras, bortsett från att den äts förstås. Och ett absolut villkor är att krögaren ger sitt godkännande.

Det är alltså inte självklart att fyrbenta gäster är välkomna på varje kafé eller restaurang även om det är lagligt, men chanserna har blivit fler.
Hur många som rent av erbjuder en separat hundmeny vet jag inte, men Loopen vid Årstavikens strand (på Södermalm, i Stockholm) gör det. Första skylten av den sorten jag sett i alla fall!

Hur stor oxfilén för 100 kronor är vet jag dock inte ... och eftersom jycken sannolikt inte kan läsa får det kanske duga med en korvbit för en tia?
På söndagar är det Skyltsöndag i bloggvärlden, något som Pumita uppfann och BP förvaltar. Kolla fler skyltar den här vägen!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, september 02, 2017

En varaktig högervridning

Femtio år har gått sedan Sverige körde på vänster sida.
Den tvära högersvängen togs den 3 september 1967 och bjöd på minnen för oss som var med. Jag köpte exempelvis ett par högertrafik-kalsonger till min pappa i present. Han blev förvånad.

På morgonen den 4 september skulle jag ut på ett reportage för tidningen Expressen till en av Stockholms förorter. Fotografen Jonny Graan körde bilen. Vi sitter och småpratar i godan ro, trafiken är gles och stillsam – ända tills Jonny plötsligt skriker till, börjar svära högt och vrider tvärt på ratten.
-För helvete Aina, vi åker ju på fel sida!

Sen höll vi oss till höger, precis som man tillhölls i (Expressen-kollegan) Peter Himmelstrands ”Håll dig till höger, Svensson”, låten som vann en speciell schlagerfestival och därmed blev det musikaliska ledmotivet till trafikomläggningen. Den låg faktiskt tre veckor på Svensktoppen också! Själva högervridningen blev förstås mer långlivad. Ja, den gäller ju än!

De där kalsongerna blev däremot ingen hit. De låg kvar i en låda i alla år tills min pappa dog. Jag tror han tyckte att de var för fina för att användas.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, september 01, 2017

Helgfrågan

Hur går det med läsningen/bloggandet?
Jo, tackar som frågar, det knallar på!

Frågan kommer som vanligt inför helgen från Mia och vi är många som lydigt svarar. Fast just i dessa dagar blir det för min del ganska få sidor lästa (är fortfarande inne i boken jag skrivit om ett par inlägg ner om du scrollar) och bloggen pysslar jag bara med som hastigast. Har långväga besök. Vi kikade på Sigtuna i går, och turligt nog fick man gå in i det lilla söta stadshuset. Men jag glömde kameran i en butik så bild blir det ingen ...

I dag blir det Gamla Stan, förhoppningsvis utan regn. Kanske en båttur också? Länge sedan jag tog vattenvägen runt staden, det ger nya perspektiv.
I morgon är det dessutom dags för loppis på gården utanför huset där jag bor. Och därmed har jag även svarat på Mias bonusfråga, nämligen Vad ska du göra i helgen?
Trevlig helg allihop!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, augusti 31, 2017

En folkkär figur har fallit ifrån

Ur "Vem älskar Yngve Frej". Foto SVT
Janne "Loffe" Carlsson är död, 80 år gammal. Ännu ett av cancerns offer.
"Loffe" blev han tack vare sin roll i dundersuccén "Någonstans i Sverige" från 1973, om en grupp lumparkillar. Sedan gjorde han populära figurer i bl a "Repmånad" och "Göta Kanal".

Men för mig är Janne Carlsson för evigt förknippad med en annan underbar typ: fotografen Nisse i "Vem älskar Yngve Frej", även om han fick slåss med Allan Edwall om min gunst. Filmen byggde på boken med samma namn av Stig Classon, Slas. På något vis framstod alla "Loffes" figurer som riktiga polare, urtypen för en inte särskilt flashig gubbe som man var tvungen att älska.

Oavsett vilken roll man minns honom tydligast i så var det faktiskt som musiker han blev stor först, som trummisen i "Hansson och Karlsson". Bo Hansson spelade hammondorgel och duon var i farten rätt länge innan de gick skilda vägar.

En av mina musikaliska Facebook-vänner skriver i dag med anledning av Janne Carlssons bortgång att "Det fanns faktiskt trumsolon jag kunde inte bara stå ut med utan också gilla!"
Janne Carlsson hade antagligen svarat, tackat för berömmet med sitt typiska "höhöhö". 
Sverige är en folkkär figur fattigare.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, augusti 30, 2017

Minnet av Diana

I sagans värld har det alltid funnits prinsessor.
Och ja, de har förvisso funnits i verkligheten också. Finns, fortfarande.

Men en modern prinsessa har fått de flesta andra, både i sagans värld och i IRL, att blekna. Det ligger nära till hands att tro att hon stått modell för andra europeiska kungligheter i dag, inspirerat till ökat engagemang för omvärlden och särskilt behövande. Allt för att ge kungahusen en lite mänskligare fasad, helt enkelt. Hennes liv var dock ingen saga, det kom att innehålla mycket sorg och dramatik.

För tjugo år sedan dog hon i en bilolycka, bara 36 år gammal: Diana, skild från den brittiske kronprinsen Charles, mor till hans två söner och därmed den som garanterade monarkins framtid.
Den där morgonen, den 31 augusti 1997, när nyheten om hennes våldsamma död i Paris spreds över världen kommer vi ihåg. En redan tragisk historia hade fått en ännu sorgligare slut.

Till en början vilade ett romantiskt skimmer över kronprinsparet, ett skimmer som möjligen inte fanns alls eller bara i en ung flickas drömmar. /forts/

Den här 20-årsdagen, av prinsessan Dianas död, högtidlighålls på olika sätt i Storbritannien. Ett stort antal tv-program om hennes liv och historia finns att välja på i olika tv-kanaler, många böcker med fantastiska fotografier har också getts ut. Och antalet tidningsartiklar har genom åren blivit oräkneliga, liksom förstasidorna på magasin Diana prytt: Paris Match förklarar att hon är en legend. Life försöker reda ut vad som hände och varför det hände.

Utan tvivel lever hennes minne mycket starkt också i dag.  Fler kärleksbevis, blommor och brev, sätts upp vid Kensington Palace. Prinsarna Wlliam och Harry har dessutom i nya intervjuer berättat om sin mamma och hur fantastisk hon var  grabbarna var femton och elva år gamla när hon omkom.

Om du vill läsa hela min text om prinsessan som blev "folkets" efter sitt dramatiska frånfälle och en förebild för många andra kungligheter så gör du det här, på News 55. Kommentera gärna, dela gärna så fler kan läsa!

Copyright Klimakteriehäxan

PS På årsdagen av Dianas död, torsdagen den 31 augusti, sänder SVT ett minnesprogram om henne: "Dagen då världen grät". Klockan 20 i tvåan.

tisdag, augusti 29, 2017

Läser i veckan

Vi lärde känna varandra någonstans i Centralamerika: två unga journalister på uppdrag i ett konfliktfyllt område, där de allra flesta utsända var män.
Antagligen var det bara så enkelt som att vi började kallprata över frukosten, efter ett första hastigt möte i en hotellkorridor.

Hur det än var med själva inledningen på vänskapen mellan mig och Lynda Schuster, så blev den stark på kort tid. Vi sågs ofta. I San Salvador brukade vi jogga i den tidiga morgontimmen. Så småningom fick vi manligt sällskap: Dial Torgerson, korrespondent för Los Angeles Times, och Lynda hade blivit kära i varandra, trots många höjda ögonbryn. Vi blev en trio som försökte få upp flåset.

Dial hade barn som var jämngamla med hans fästmö. Han var veteran, hon en nybörjare. Han var synbart medelålders, hon väldigt ung, stark och fräsch. Dial var en gentleman ut i fingerspetsarna, ville helst tilltala mig som "Miss" fast vi sågs så pass ofta och pratade så mycket ...

De gifte sig i Honduras huvudstad Tegucigalpa. Men äktenskapet varade inte ens ett år. På reportage vid gränsen mellan Honduras och Nicaragua körde bilen som Dial och en fotografkollega färdades i på en landmina. Båda dog i explosionen. Lynda var änka, 26 år gammal.

Hon har skrivit om denna vedervärdiga upplevelse förr, men nu har hon gett ut en hel bok om sitt liv. "Dirty Wars and Polished Silver" heter den och kom ut för ett par veckor sedan. Jag har köpt den på nätet och just börjat läsa, vet ju en hel del om vad som komma skall men är oerhört nyfiken på hur hon berättar denna gång. Skriva kan hon!

Lynda hade turen att bli kär en gång till, och hennes andre man Dennis, som jag vid det här laget också har känt riktigt länge, har faktiskt hälsat på i Stockholm. Det är han som står för det "polerade silvret" i Lyndas bok, eftersom han blev ambassadör och hon därmed fick byta liv ganska radikalt, en ambassadris måste ju veta att uppföra sig!

Vet att i en tidig version fanns jag med i texten, och minsann  jag gör det fortfarande! Dyker upp på sidan 60, presenterar mig som "Swedish Television" och rusar vidare. Det blir kanske inget mer (jag har 250 sidor kvar), men det spelar naturligtvis ingen roll. Lynda fortsätter ändå att finnas med i mitt liv, bland annat för att det också beror på henne att min dotter fick heta Linda, även om de stavas olika.

Nu fick jag genom att delta i Gems Weekly Photo Challenge dessutom en anledning att skriva om henne, om oss, och om hennes bok eftersom veckans tema är LÄSER! Tror att min recension kommer att bli mycket kort: Bloody brilliant, dear friend!

Copyright Klimakteriehäxan

Hot och flykt – vi vet för lite om Nordkorea

Inatt hände det igen: Nordkorea avlossade en missil som till sist landade i havet utanför Japan. Vi i den "vanliga" världen har otroligt dålig koll på det där landet, dess ledare, dess politik. Men tydligt är att det spelar roll i världspolitiken: FN:s säkerhetsråd ska sammanträda med anledning av den senaste incidenten. Hotet vilar över oss alla.

Nordkorea har kallats världens mest stängda land. Rätt som det är dyker det upp i nyhetsflödet, aldrig i något positivt sammanhang. Exotiskt är bara förnamnet. Negativt är huvudbudskapet. Hjärntvätt överallt, fortfarande när den tredje Kim (först Kim Il-Sung, sedan Kim Il-Jong och nu Kim Il-Un) regerar.

Men helt klart vet vi för lite om det där landet, som man måste bli lite fascinerad av. Och skrämd, förstås, eftersom de verkar vara beredda att på allvar ta till kärnvapen den dag Kim så önskar.
Tack och lov går det att råda bot på den där okunskapen. Jag är mitt uppe i det, och häpnar ideligen.

Det visar sig att så oerhört lite påminner om livet här hos oss. Statschefen betyder allt. I Nordkorea berättas aldrig en kärlekshistoria. Våldet finns överallt, bestraffningarna får vem som helst att baxna. Folk har avrättats för att de tittat på "fel" film. Avrättningarna är av tradition offentliga. Barn närvarar, för att de måste. Mänsklig empati förefaller utrotad.

Att fly från Nordkorea är inte lätt, men det finns de som lyckats. Jang Jin-Sung är en av dem. Han har beskrivit sin flykt i boken "Käre ledare" som jag just läst. Bitvis en häpnadsväckande historielektion, om maktkamp och manipulation, bitvis en nagelbitare: skulle han lyckas ta sig till Sydkorea? (jo det gjorde han ju förstås, annars hade det aldrig blivit någon bok).

Yeonmi Park, också en flykting, i dag 24 år gammal, såg sin första avrättning vid sju års ålder. Hon har i rader av framträdanden berättat om sitt liv och det har också blivit en bok: "För att kunna leva". Jag har köpt, ska läsa. Boken har resulterat i många tv-framträdanden, bland annat har hon varit gäst i Skavlan. 2009 kom hon till friheten i Sydkorea, 2014 berättade hon sin historia i klippet nedan.

Dessutom kan man på SVT Play just nu se en dokumentär om den nuvarande ledaren, Kim Jong-Un. Jätteintressant! Det är en färsk fransk produktion, Kim Jong-Un blev statschef i december 2011. Väl värt de 58 minuter den pågår!

Summan av kardemumman är att man ska vara djupt och innerligt tacksam för att inte vara född i Nordkorea. För även om den akuta hungersnöden, som var så omfattande att vi till och med fick höra talas om den utanför landets gränser, är över är det uppenbart oändligt långt till ett samhälle där mänskliga rättigheter respekteras och där demokrati förefaller vara något ouppnåeligt.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, augusti 28, 2017

Mina tappade trådar i tv-soffan

Nää hör ni, jag måste ha semester.
Ja, alltså inte från plikter och vardag och sånt. Men från tv-deckare.

Visst hör jag att folk säger att de aldrig ser på tablå-tv längre. Men det gör jag. Självklart använder jag Play också, och numera HBO Nordic. Trots det har det blivit en otroligt lång räcka med krimserier i SvT: danska, norska, brittiska. Ibland också en svensk. Men nu orkar jag inte mer!

Ta bara de engelska serierna. I den brittiska tv-världen besätter man numera alla roller med samma skådespelare ur ett litet elitgäng. Skickliga, absolut. Men när man inte ens låter hyllade Nicola Walker byta frisyr mellan de olika rollfigurerna! Vänta nu, gifte inte hon sig med Robbie till slut? Jaså är hon polis? Hon låter ju likadant hela tiden! Är hon en av de korrupta eller en av de justa snutarna?

När det gäller våra nordiska grannar är jag lite mer förlåtande. I våra länder har vi trots allt färre individer att välja mellan. Men när konstkännaren är tillbaka som statsminister blir jag förvirrad  eller vänta nu, vad var det han kom tillbaka som? Var kanske han också polis? Mordoffer? Bov?

Alltså är mitt liv i tv-soffan fullt av tappade trådar och förvirrade vem, vad, när och i vilken av alla dessa serier som sprutar över oss.
Ska kanske hålla mig till nyhetssändningar och livesport ett tag. Fast jo, jag har sett de två första avsnitten av norska Nobel ...
Så visst handlar det i grund och botten säkerligen bara om ett tillfälligt avbrott. Men semester låter trevligare.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, augusti 26, 2017

En vandrande läckerbit?!

Vet du inte vad du ska ha till middag?
Får man föreslå kanadagås?
Jodå, man får visst jaga dem. Jakten började den 21 augusti och pågår året ut. Och du gör en välgärning om du har ihjäl inte bara en, utan många som dessa vackra men hopplösa fåglar skitar ner.

De hör inte hemma här, till skillnad från sina vitkindade släktingar, men togs hit av en entusiast som gillade dem. De första importerades i slutet av 1920-talet. Sedan dess har de försetts med etiketten "skadedjur" och man har problem med dem runt om i världen, eftersom de förökar sig snabbt, ja rent av lavinartat. Till råga på allt kan en fågel bli upp över 20 år gammal!

Jag avskyr de där gässen, eftersom de bajsar så orimligt mycket, på platser där människor vill kunna gå barfota, duka upp en picknick, breda ut en filt, låta bebisar krypa. Det har jag bland annat låtit mina Facebook-vänner förstå. Och si! Där kom de, recepten eller åtminstone tillagningstipsen!!!

Ingen plockar upp bajset ...
Fast allra först ställer någon en fråga i kommentarsfältet: vilken sorts gås är godast? Och skämtare svarar direkt. Vad svaret är? Smörgåsen, naturligtvis. Men det visar sig alltså att folk har provat kanadagås och funnit fågelns kött vara delikat, utsökt, jättegott  superlativerna haglar.

Den plockade fågeln fylls med frukt, exempelvis äpplen, och tillagas sedan långsamt i ugn på låg värme. Eller så marineras den i rödvin och läggs i stekpåse. 
Kanadagäss äldre än ett år lämnas lämpligen in för rökning. Gäss yngre än ett år flås och tillagas i lergryta eller stekpåse.

Nu blir det inte kanadagås på mitt middagsbord. Skälen är flera:
1. jag saknar skjutvapen
2. om jag hade ett skulle jag inte kunna använda det
3. om jag skulle försöka dra fjädrarna av en fågel skulle det förmodligen inte bli någonting kvar (detta händer när jag ger mig på att rensa fisk!)
4. och om den nakna fågeln skulle styckas är risken stor att jag skulle misslyckas med det också.

Men jag skulle gärna bidra till att kraftigt minska den där fågelstammen genom att tugga på delar av den. Om det till råga på allt är gott, ja läckert rent av!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, augusti 25, 2017

Vem vågar satsa på politiken?


Upptäcker, till min egen milda förvåning, att jag sitter här och tycker lite synd om Anna Kinberg Batra. Efter något som måste ha liknat helvetets skärseld avgår hon som partiledare för moderaterna, efter mindre än tre år på posten. Jag känner henne inte, har faktiskt inte ens träffat henne i jobbet, vilket hade varit tämligen normalt. Men känner alltså med henne i dag!

Att det inte var någon lätt uppgift AKB axlade efter moderaternas dåliga valresultat 2014 behövde man inte vara speciellt politiskt insatt för att förstå. Tunga namn i partiets topp hade lämnat: Sven-Otto (Littorin) avgick redan 2010, så tackade Fredrik (Reinfeldt) för sig, tätt följd av Anders (Borg). Alla tre hade varit tongivande när politiken formades. Alla tre ”bytte liv”, bytte till roligare(?) fruar och nya arbetsuppgifter.

Så sent som dagen innan AKB lämnade beskedet hör jag henne beskrivas i radio av socialdemokraten Daniel Suhonen. Anna är, säger han, charmig, smart och kul.
Vi som känner henne genom tv-rutan har inte sett mycket av det.  
Snabb i repliken lär hon dock vara, och vid ett par tillfällen har hon i sina tal varit ganska personlig. Det har handlat om svårigheten att få barn, om att bli långvarigt sjuk – situationer som borde ha gett henne mer ”mänskliga” drag i väljarnas ögon. Men opinionssiffrorna har dalat, envist.

Visst har det pågått rätt länge, det där fallet. För ganska länge sedan nu hade jag tillfälle att fråga en moderat riksdagsman om hur man såg på sin partiledare, i riksdagsgruppen, i partiet mer generellt.
Hade hon det stöd hon behövde, den coachning en ny ledare kan behöva? /forts/ 

Vill du veta vilket svar jag fick? Läs hela texten här, på sajten Nyfiken Grå!
   
Det händer en del med den svenska inrikespolitiken, eller hur?! Största oppositionspartiet verkar vara på väg att säcka ihop totalt, någon kommentator skriver att det handlar om rena implosionen. 

Nu ska man hitta en ny ledare för Moderaterna, medan Liberalerna har två som slåss om jobbet. Samtidigt har regeringen just ombildats, Miljöpartiet blivit osynligt och Kristdemokraterna kan snart bara drömma om att finnas kvar i riksdagen, ser det ut som. Vänsterpartiet saknar också medvind. Bara Centerns Annie Lööf och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson verkar stå stadigt just nu.

AKB:s avgång i dag var ju inte direkt oväntad, efter den senaste tidens turbulens, av somliga kallad häxjakt. Klart är att debattnivån underkänns av många. Citerar en av mina Facebook-vänner som nyss skrev så här: "Ogillar Moderaterna. Ogillar Alliansen. Är stark motståndare till den politik AKB fört. Men att kräva (och få igenom) en partiledares avgång pga utseende ("gå igenom rutan") och framtoning ("stel") är något som bara drabbar kvinnor." 
"Lita aldrig på dem som säger att de inte litar på dig" skriver en annan, ett råd vi väl kan ta åt oss av lite till mans. 

Anna Kinberg Batras slutkläm i dagens mycket välformulerade och bra framförda avgångstal är tydlig:
-Jag hoppas min dotter kan uppleva att Sverige får sin första kvinnliga statsminister.
Och jag kan inte låta bli att tänka att det är tur att jag aldrig känt lust att bli politiker: alltid påpassad, aldrig ledig, alltid kommenterad, aldrig ensam. Vem orkar i längden? Vem vågar satsa?

Copyright Klimakteriehäxan

#annakinbergbatra