onsdag, juli 19, 2017

Citat om ålder - här och i USA

"I dag är det inte mycket jag vill hämta från USA, men en sak vill jag kopiera. Synen på de äldre och de äldres syn på sig själva."

-Sverker Olofsson skriver krönika på News55 och funderar bland annat på hur representativa våra politiker är om man tittar på ålder.

måndag, juli 17, 2017

Efter regn kommer sol

Vi har ett ombytligt sommarväder. Eller, som det heter i visan: "rätt som det regna´ kom det en skur", en äkta sanning hämtad ur "Det var i vår ungdoms fagraste vår" som ingick i Sven-Ingvars bassortiment. Låten har anor från 1700-talet och har flitigt använts som snapsvisa genom åren, men i popversionen från 1965 hade den försetts den med en text av Sven Paddock.

Texten fortsätter "det konstiga det var att man aldrig blev sur" och korrektheten i det påståendet törs jag nog inte gå i god för, men man får naturligtvis göra det bästa möjliga av situationen. Som att ta kameran och gå ut och föreviga några av alla miljarder vattendroppar som hänger kvar och solar sig när skuren är över.
Så det gjorde jag.



Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juli 16, 2017

Nu skyltar jag med mina fina anor

Det händer när jag är på mitt allra skämtsammaste humör att jag säger att jag minsann inte är den enda kända människan från min by i Barndomslandet. Förhoppningen är då att åhöraren/na ska se förvånad/e ut och vilja ha en förklaring.

Den levererar jag prompt: jag och Lars Magnus Ericsson, telefonkungen LME, är nästan födda i knät på varandra. Våra barndomshem ligger mindre än en kilometer isär. OK, han var drygt hundra år före mig, men idog släktforskning har visat att vi faktiskt har gemensamma rötter.

Våra anfäder heter Nils Nilsson och Britta Andersdotter, födda på sent 1700-tal och gifta med varandra. Nils är min farmors farmors morfars farfar, och Britta blir då farmors farmors morfars farmor! Inte nog med det, spåren leder till Nils och Britta även på min mammas sida, men risken för inavel är faktiskt obefintlig, säkerhetsavståndet är mer än tillräckligt.

Det där paret är LM Ericssons farfars farmors far och mor, och om LM hade (eller har) barnbarnsbarn så är de mina åttmänningar! Har de vägarna förbi minnesgården kanske de tittar in hos mig endera dagen?

Vid närmare eftertanke är det förstås ganska lätt att konstatera, att den kändaste av oss två är en man.
Men eftersom folk inte verkar våga tro att jag tål den smällen är det sällan någon som skrattar när jag skojar till det så där våldsamt.

Och för den som undrar hur stor del av arvet som tillfallit mig kan jag bara berätta, att jag väntar ännu. Mina telefoner har jag också betalat alldeles själv ... men jag har kvar en liten Ericsson-mobil som jag har svårt att skiljas ifrån, kanske är det av känslomässiga skäl, rena släktklenoden!

Copyright Klimakteriehäxan

Det här blev ännu ett bidrag i bloggstafetten SKYLTSÖNDAG som skapades av Pumita och förvaltas av BP. Lista på söndagsskyltare hittar du här.

fredag, juli 14, 2017

Språk och sommarläsning

Helg igen, helgfråga igen hos Mia.
Hur viktig är språkriktig-heten i en bok?
Den är viktig. Den är till och med mycket viktig. En text som smutsas ner av syftningsfel, korrekturfel, otydligheter blir snabbt outhärdlig. Jag är nog en språkpolis, faktiskt. Tycker svenskan är värd att värna.

När det gäller översättningar kan man ibland se att översättaren haft alldeles för bråttom och inte tänkt ett skvatt på bokens innehåll. Förödande!
Och så hängde Mia på en bonusfråga också: Hur går det med sommarläsningen?

Jo tack, bra! Jag har mer eller mindre oavsiktligt hamnat bland norska författare. Avslutade just Linn Ullmans "De oroliga" (som jag inte alls förstår varför den kallas roman), läste dessförinnan "Berättelser om ett äktenskap" av Geir Gulliksen och har nu börjat på en historia av Anne B Ragde som heter "Jag ska göra dig lycklig". Tänkte att det skulle vara något lättläst och -smält efter en otroligt komplicerad barndom och en väldigt besvärlig skilsmässa ... På tur står Åsne Seierstads "Två systrar".

Egentligen borde de alla läsas på norska, men det är enklare (och billigare) att läsa dem på svenska! Heja Norge!

Copyright Klimakteriehäxan

Att fira på franska

Det är Frankrikes dag i dag.
En gång råkade jag befinna mig i Paris på nationaldagen. Jag hade avslutat en två veckor lång intensivkurs i franska och rundade av vistelsen med att tillsammans med min kompis B ge mig ut på den franska landsbygen, åt Bretagne till.

Vi hade absolut ingen tur med vädret och bytte snart hyrcyklarna mot hyrbil. Jag satt vid ratten när vi närmade oss världsstaden igen efter några regniga dagar. Sa uppfordrande till B, som läste kartan (långt för gps-andets tid), att det enda som var riktigt viktigt, det var att undvika Place de la Concorde.

Två ögonblick senare befann vi oss just där, med bilarna i alla filer snurrande runt omkring oss. Dessutom begick jag det fruktansvärda misstaget att stanna vid ett övergångsställe för att släppa fram några gående. Tutandet som detta utlöste måste ha hörts till månen eller så. Bara en idiot släpper fram fotgängare där!
Nåväl vi tog oss ur knipan och lyckades lämna in hyrbilen på därför avsedd plats.

Den där språkkursen var en blandad välsignelse. Jag hade naturligtvis lärt mig en hel del, men jag hade också blivit medveten om alla fel jag gjorde, alla brister som för en fransman förstås var grymt uppenbara.
Det kunde inte hjälpas, jag gjorde så gott jag kunde och det gick väl ändå hyggligt, tyckte jag.

Så blev det den stora Dagen, när de blå-vit-röda flaggorna flög till Mariannes ära i varje gathörn. Fullt med folk på trottoarerna, mat, musik, vin, god stämning. Och hur det gick till kan jag omöjligt erinra mig, men rätt som det var befann jag och B oss på party i en våning någonstans i centrala staden.

Vi kände absolut ingen på det där kalaset, men någon hade bjudit in oss och vi hade hängt på. Rökslingorna omgav oss, några dansade, vinet skvalpade, många satt och pratade. Jag kom att samtala med en man om jag vet inte vad, men orden flöt fram och vi hade trevligt, som jag uppfattade det. Och så praktiskt att jag hade bättrat på min skolfranska!

Jag hade just fyrat av en rätt lång mening och hunnit tänka att "jösses så bra det där lät, det här går ju som en dans" när jag ser att min samtalspartner skrattar så han nästan ramlar av stolen, han slår sig på knäna, han tjuter av skratt, han gråter rent av skratt-tårar tror jag. Han möter min stirrande blick och inser att det är läge för en förklaring.

Och den får jag. Mannen försöker hämta andan, lugna ner sig, återfå talförmågan efter skrattanfallet. Så säger han (och ja, jag begriper vartenda ord):
-Jag har aldrig träffat någon som pratar så rolig franska som du gör! Men fortsätt för all del, jag förstår allt du säger och det är helt enkelt skitkul!

Nationaldagsfesten tog slut där och då för min del. Med stukat självförtroende var det bara att återvända till Sverige och inte tala alltför högt om besöket i Frankrike med inbyggd språkkurs. Ett och annat kommer jag ändå ihåg fortfarande, nästan fyrtio år efteråt. Som att man kan säga "Bonne fête" och "Vive la France" den 14 juli, Mariannes dag, om man vill fira på franska.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juli 13, 2017

Första skörden för året

En munfull härlighet hämtad i hallonhäcken.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juli 12, 2017

Välgödda vänner



Sverige har en pelargonguru som heter Lasse Anrell. Även jag har accepterat hans auktoritet på området. Och fått lära mig att man har gödning i vattnet varje gång man ger växterna en rotblöta. Varje gång, alltså. Så välgödda har dessa mina vänner inte varit förrän i år.

Men se vilka pelargoner jag har! Blomklasarna sitter så tätt att jag får glesa ut dem. Och många knoppar finns. De allra grannaste plantorna kostade bara 15 kr styck, dessutom (Anrell säger att man aldrig ska betala mer än 25 kr för dem). Nöjd och glad balkongbonde, det är jag det!

Fast en lustig sak har hänt. Jag har en gökunge i boet, eller i krukan. En kraftig sak med hjärtformade blad och gula korgblommiga blommor i axformation, säkert 70 cm hög. Vad är det, jag bara undrar?! Liknar fibblor men det är det inte. Näns inte riva bort dem, inte än i alla fall.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juli 11, 2017

Läsning om det ofattbara ödet

Finns det något att läsa, något som hjälper oss att förstå?
Den frågan kommer ganska ofta till Ulla-Carin Lindquists stiftelse för ALS-forskning, i vars styrelse jag sitter. 
Och svaret är att jo, det finns, även om det inte är gott om skildringar av Amyotrofisk Lateral Skleros. Fast flera författare har skildrat sjukdomsförloppet, hur man närmar sig det ofattbara ödet, både som fakta och i romanform!

Det har gått tretton år sedan Ulla-Carin Lindquists bok ”Ro utan åror” kom ut. En bok som handlar om hur en människa går på livets väg medan hon vet att hon når vägens slut ganska snart. Otroligt många har läst den gripande och omtumlande men samtidigt osentimentala texten, skriven under nästan obegripligt svåra omständigheter. Hur många som läst är i princip omöjligt att veta, men boken har översatts till mer än tjugo språk och fått positiva recensioner överallt.

Kanske beror genomslaget inte bara på den kvalitet som ”Ro utan åror” har. Det vittnar också om den där bristen på tillgänglig litteratur för dem som drabbas av ALS och deras anhöriga. En annan bok har beskrivit sjukdomshistorien på ett lättläst sätt: ”Tisdagarna med Morrie”  (Tuesdays with Morrie) av Mitch Albom kom redan 1997 och har sedan dess också filmatiserats, med Jack Lemmon i hans sista roll.

Tre år tidigare kom ”Klockan saknar visare”, skriven av Maj Fant. Hon var kanske den första i Sverige som gav ALS ett ”ansikte”. Hon berättade också om sitt öde i tv, i förhoppningen om att sprida kunskap om den då fortfarande relativt okända sjukdomen.
Och först nu slår det mig att det finns en stark likhet mellan de två titlarna: det är något som fattas, något vitalt ... åror i roddbåten och visare på klockan. 

Nu finns det alltså ytterligare en författare som tacklat situationen när en närstående får diagnosen ALS i romanform. Det är Karin Alvtegen, som efter en rad populära kriminalromaner 2013 skrev ”Fjärilseffekten”. Ingenstans på bokens omslag antyds det att huvudpersonen, den 55-åriga Bodil, fått veta att hennes dagar är räknade. Men en bit in i boken står det helt klart att det är ALS hon drabbats av, även om inte sjukdomen får ett namn.

Alvtegen har ordning på fakta och beskrivningen av Bodils framskridande sjukdom är verklighetstrogen. Fast läsaren får också ta del av en familjs problem och historia, om vad vänskap kan vara och betyda – och om hur livsglädje trots allt kan se ut även när himlen mörknar, även när ödet inte går att undgå.

Det är skickligt berättat om ett liv i dödens närhet, där ljuspunkter ändå finns. Alldeles i slutet av ”Fjärilseffekten” konstaterar bokens Bodil att ”dödens närhet har en förunderlig förmåga att mjuka upp, att lägga ett försonande skimmer över all uppdämd vrede. Oöverstigliga hinder förvandlas till futtigheter.” Tänkvärt.

En sak har de alla gemensamt, verklighetens UIla-Carin och Maj och de till fiktionsfigurer omstöpta Morrie och Bodil: de har levat och berättat sin historia och därmed hjälpt omvärlden till ökad förståelse av ödet som heter ALS. Och dessutom gett oss god läsning, inte bara för dem det närmast angår!

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du veta mer om stiftelsen och dess verksamhet? Här är länken. Där finns också den här texten publicerad som lästips. Stiftelsen finns också på Facebook

måndag, juli 10, 2017

Stövelväder och stövelfötter?

Har aldrig gillat att gå i gummistövlar. Hyser ingen förståelse för människor som köper någon sorts innemodell för flera tusen. Inser att det i vissa lägen, vissa dagar vore klokt att tänka om, men jag gör så gott jag kan: hoppar mellan pölar, klämmer mig intill väggen mellan strömmande vatten och vassa kanter, tittar förtvivlat mot himlen i hopp om att få syn på en strimma blå himmel.
Det brukar gå sisådär. Vanligtvis blir jag blöt, inte bara om fötterna.

Ibland har jag funderat på detta: varifrån kommer min aversion? Jo, jag har en teori. När jag var sju år, gick i ettan tror jag, hade min pappa till vår butik (av typen diversehandel) tagit hem ett parti gummistövlar. Ett antal par var röda. Hans kunder köpte de svarta, de bruna och de vita. Men ingen valde röda.

Så hade ju mina fötter växt ur mitt gamla svarta par. Vad fick jag? Röda, naturligtvis. Som ingen annan hade, eller ville ha. Vilket lidande!!! Ingen kunde undgå att se mina knallröda fötter på väg till skolan. Ingen var det minsta avundsjuk på mina stövlar, man kunde ju eventuellt tänka sig att röda gummiskor var sista skriket? Nej. Jag bet ihop och hoppades att regnmolnen skulle skingras, fort.

Foto Marimekko
Föga anade jag väl då att jag ett antal decennier senare skulle kalla mig själv för "flickan med de röda skorna". Att jag skulle kunna få salivavsöndring av italienska röda sandaler med stilettklack eller platta rosettvarianter i fuskmocka, lika mycket som blanka Scholl-sandaler med "fotbädd" eller pumps med svarta prickar i det röda, från Frövi. För så blev det.

Nu har jag till och med sett ett par gummistövlar som jag skulle kunna tänka mig, trots allt. Nej, de är inte helt röda, de är blommiga. Det är Hannele, bloggkompis i Göteborg med rötterna i Finland, som har investerat i en modell från Marimekko, i företagets klassiska blommönster Uunikko.

Så medan regnet dräller ner över oss i ett sant stövelväder undrar jag om det nu rent av är dags att krypa till korset och investera i ett par av de en gång så hatade fotbeklädnaderna. Fast just i dag har de tunga molnen skingrats och nu ska jag gå ut i solen, med röda sandaler. För stövelfötter har jag ju inga!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juli 09, 2017

Ett riktigt skyltfönster

Nej gott folk, detta är inte ett fönster. Det är en skylt. Möjligen är det alltså ett skyltfönster.
Du hittar det på en husvägg i ett gathörn i centrala Vaxholm. Trevligt, tycker jag, och väldigt passande för en Skyltsöndag.

Söndagar är också skyltsöndagar, alltså. Kolla fler skyltar, snygga, roliga, upplysande, förvillande, tokiga, den här vägen! Vill du se fler skyltningar som jag gillat kan du klicka på etiketten "skyltar" här på bloggen. Dessutom finns en lista på alla  medverkande bloggare som brukar "skylta", även om inte alla gör det alltid ...   

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, juli 08, 2017

En riktig skitfågel

Ni vet det redan: jag är väldigt förtjust i fåglar. I alla sorts fåglar, ja jag tycker om gråsparvar också, faktiskt, i alla fall om de håller en viss distans till maten på bordet utomhus!
Men det finns ett undantag: kanadagäss.

Klockan var vid pass 15. Jag hade vänt näsan mot solen en stund. Öppnar ögonen och ser en fasansfull syn: ett stort gäng kanadagäss på gräsmattan en liten bit framför mina fötter. Mitt beslut är fattat på en millisekund: de ska bort!
Alltså jagar jag ilsket iväg dem så att de måste hoppa i sjön igen  trots att en dam i solstol ropar att jag ska låta bli, "de betar ju bara!" Och den modigaste gåsen väser argt åt mig med öppen näbb ...

Tänk om det vore så enkelt att de bara åt! Problemet är att även om de betar fridfullt så skiter de desto mer aggressivt. Stora äckliga korvar som kan förstöra vilket badberg, vilken sandstrand eller vilken gräsmatta som helst.

Som bevis bifogar jag bild på vad dessa ståtliga pippifåglar lämnar efter sig. Tyvärr hade jag inget till hands som skulle visa storleken på korvarna, men det handlar om 7-10 centimeter. Och de är många, jag plåtade fem, fast ni får bara se en, tycker det räcker!


När jag gick in igen
räknade jag till sexton stycken gäss som låg i strandkanten och guppade. De väntade väl bara på att jag skulle försvinna så de skulle kunna kliva upp på land igen, säkerligen bajsnödiga.

Blä och bu för kanadagäss. De som tog hit dem på 30-talet begick ett STORT misstag!
Läs mer om denna otrevliga pippi här!
Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juli 07, 2017

Vad gör en bok intressant?

Finner en svår fråga att besvara när jag kollar in Annikas bokbloggsjerka denna vecka:
Vad krävs för att du ska tycka att en karaktär och/eller en intrig ska vara intressant?
Så många olika aspekter spelar in. Var befinner jag mig i livet när jag möter berättelsen? Vill jag få något att tänka på eller bara ett underhållande tidsfördriv? Kanske tycker jag att det är dags att lära något nytt?

Igenkänning tror jag funkar ibland. Jag och någon i boken uppvisar vissa likheter. Möjligen befinner vi oss "på samma plats" i livet? Miljön kanske är någon jag också känner till och nu kan besöka igen, bokvägen så att säga. Och intrigen då? Någon sorts utmaning får mig antagligen att vilja läsa hela texten, det kan vara en kriminalgåta jag vill ha svaret på eller ett mänskligt drama som går mot sin oförutsägbara upplösning. 

Men chansen att möta något alldeles nytt och okänt är också en god anledning att läsa. Man ska inte heller glömma att det finns fynd i barnböckernas värld, fynd som kan bjuda på spännande samtal med den yngre generationen. Litteratur som öppnar för samtal är god litteratur, vad det än handlar om för ämne!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juli 06, 2017

Nyckel(håls)roman

Vilken bok är du mest nyfiken på i din sommarbokhög?
För en gångs skull lätt att svara på Mias helgfråga.
Det riktigt kliar i fingrarna att få börja bläddra i Linn Ullmans "De oroliga". Är det skvallerkärringen i mig som talar? Mycket tyder på att det blir lite som att kika i ett nyckelhål.

Men Linn U skriver bra, mycket bättre än mor sin, och om hennes pappa har vi redan fått veta så många intima detaljer genom alla hans kvinnor som berättat både muntligt och i bokform att inget kan överraska. Dessutom har ju recensionerna varit väldans positiva. Ska bara lyssna färdigt på Torgny Lindgrens "Minnen" först, mästerligt.

UPPDATERING: Det visar sig att just nu är "De oroliga" också aktuell som radioföljetong, i en inläsning av Marie Richardson. Och av och med Torgny L kan man också höra såväl "Ormens väg på hälleberget" som "Pölsan"! Vilken lysande lyssnarfest!

Copyright Klimakteriehäxan

Semesterböcker du inte blir besviken på!

Denna torsdag  hej på er!  upptäcker jag att Mia utlyst en "instagramsommar" om böcker på sin blogg. Eftersom jag är en dålig, dvs overksam och dessutom okunnig, insta-användare nappar jag på hennes erbjudande att lägga ett inlägg på min blogg i stället.

För just i dag torsdag efterlyses tips om en riktigt bra bok man läst. Då tänker jag något som funkar på stranden eller i hängmattan, det är ju ändå semestertider! Och eftersom semestern i alla fall för somliga är lång bjuder jag på inte mindre än tre tips, sinsemellan väldigt olika men otroligt bra läsning alla tre.

Först lite svenskt: "Ers Majestäts olycklige Kurt" av LenEbervall och Per E. Samuelsson. Handlar om den s k Haijby-affären som utspelades på 30-talet. Underhållande, inponerande research och dessutom en liten historielektion, i lättsmält form!

Sedan ännu en bok som handlar om något som verkligen hänt: "Den odödliga Henrietta Lacks" (The Immortal Life of Henrietta Lacks) av Rebecca Skloot. Nu snackar vi research ... och får läsa den helt otroliga berättelsen om hur en ung, svart, fattig och olycklig mammas livmodercancer lägger grunden för framtidens cancerforskning. De medicinska faktabitarna kan man hoppa över, historien räcker SÅ bra som den är. Oförglömlig!


Brittiska Jojo Moyes är inte bara otroligt flitig, hon är skicklig också. Hennes verkliga hit är väl "Livet efter dig" (Me Before You) men jag vill gärna rekommendera "Sophies historia" (Sophie´s Story). Utspelar sig dels under första världskriget, dels i nutid och det lyckas författaren länka ihop på ett utmärkt sätt.

Alla dessa tre böcker finns i pocket (förstås) och dessutom som ljudbok, om du hellre läser med öronen. Förresten finns Torgny Lindgrens egen inläsning av "Minnen" som radioföljetong på SR Play nu och ett tag till. Oefterliknelig.
Ha en härlig semester!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juli 05, 2017

Lappat och klart

Det var en gång en födelsedagstårta ... Födelsedagsbarnet, som fyllde sex, har gjort en teckning av tårtan som hennes mormor Musikanta publicerat på sin blogg. Och för att göra bilden tydlig har flickan skrivit vad som finns i olika lager. Där står:
GREDE
HOKLADSÅS
JURBUBSÅS

De ingredienserna måste man ju älska! Barn stavar som de tycker att orden låter, vad kan vara mer naturligt? Man kan bara vara tacksam att de vill skriva, uttrycka sig, använda språket!

Mina ungar skrev en period flitigt meddelanden på post-it-lappar. Ibland sattes de upp på ytterdörren. Då fick pappa meddelande om vad som väntade till middag. En annan gång stod det "tack för maten mamma" på kylskåpet. Eller så påpekades det att jag glömt något ...

Många av de där lapparna har jag sparat, de sitter på insidan av en skåpdörr och jag blir varm i hjärtat varje gång jag ser dem. Allra bäst är nog den som Dottern en gång lämnade och som ser ut så här:

Förstår du direkt? Jag läste men begrep inte. Vad stod det? Vad menade hon?

Svaret på gåtan kom när jag läste högt, något jag lärt av Edna O´Brien. I en av hennes böcker som jag läste på engelska förekom ordet "eejit" flitigt och jag hade inte en aning om vad det var. Ordböckerna gav ingen hjälp. Först när jag sa det högt förstod jag: det var så "idiot" lät när folk pratade!

På min fina lapp står det alltså "Du gamla du fria du smällfeta ko som lever på chips och cocacola" ... Hur citatet kom till henne har jag inte en aning om, men ordet "cokackla" älskar jag om än inte lika mycket som jag älskar den som skrev det.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juli 04, 2017

Ett vasst inlägg

Det finns Problem i världen. Och så finns det problem.
De där med stort P framstår oftast som olösbara, av goda anledningar. Men tro mig, även de med litet p kan förbrylla så det räcker, även om det inte är något som gäller liv eller död.

Ta det här med pennvässare, till exempel. När jag började skolan satt det en fastskruvad apparat på frökens kateder. Man fick gå fram dit, stoppa in blyertspennan i hålet, veva på veven och vips! så hade udden återuppstått. Träskärvorna som togs bort bevarades i metallbehållaren som veven satt på.

I dag kan en pennvässare se ut precis hur som helst, verkar det som, även om en liten kniv är minsta gemensamma nämnare. Men problemet, det med litet p, är att det inte räcker att ha en. För av någon outgrundlig anledning biter inte en och samma vässare på olika pennor.

Jag är inte ensam om att då och då använda en vass penna för att försöka "rita" i mitt ansikte. Lite ögonbryn kan fyllas i, det kan vara eyelinern, läppkonturen kan med fördel dras med penna om du talar med branschfolk.

Så försöker jag vässa en av de där pennorna. För precis som när det handlade om välskrivning i skolsalen är en bra spets a och o för ett lyckat resultat. I första apparaten går udden av direkt. I nästa fastnar kniven i pennträet och biter sig fast. Nytt försök: det runda hålet är för litet för pennans omfång. Nästa vässare hyvlar av flera centimeter av (den ganska dyra) make up-prylen innan man fått till en vettig spets.

Ska det vara så här? Voffor gör di på detta viset? Kan man köpa en sån där gammaldags maskin och skruva fast någonstans, en som behandlar alla pennor lika, för jämställdhetens skull? I stället för att man ska ha ett helt gäng, jag har minst tio?!

Men kom ihåg: jag skrev redan inledningsvis är detta är ett problem med litet p. Ett äkta i-landsbesvär. Som jag ändå irriterar mig på ... Nu talar vi inte mer om saken. Nästa inlägg här på bloggen blir förhoppningsvis lite vassare.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, juli 03, 2017

Porträttmåleri – med symaskin

Malin Lager skaffade 1984 en symaskin av märket Pfaff. Hon har den kvar än. Med dess hjälp har hon förfärdigat mängder med broderade konstverk, på senare år mest porträtt. Min blick drogs till den vithåriga damen, en väldigt vacker bild tyckte jag. Först senare insåg jag att den var gjord av tyg och tråd, men med fotografisk precision! 

Konstnärinnan kallar det för "trådens poesi".  Tekniken beskriver hon så här: Små tygbitar i olika färger och lyster bygger upp motivet som sedan täcks med tråd i olika nyanser, i lager på lager. Hon använder en pressarfot som tillåter henne att styra tyget fritt, att "måla" med symaskinsnålen i stället för en pensel.

Damen med det vita håret heter Monica och hennes porträtt är ett av dem man kan beskåda när man besöker Berättarladan i Rottneros. Malin Lager har sina verk utställda på en vägg i serveringen. Så imponerande!

Fast egentligen var jag ju där för att se Västanå Teater spela "Charlotte Löwensköld" efter Selma Lagerlöfs roman. En spännande föreställning, också helt i sin egen stil och dessutom i folkdans-takt! Kanske var det norsk halling? Ekvilibristisk ensemble hur som helst. Av bokens historia mindes jag ingenting, visade det sig!

Det textila inslaget var en viktig bit även på teaterscenen: vackra dräkter designade av Inger Hallström Stinnerbom. Men ingen bild får ni se: fotoförbud råder under föreställningen.


Del av tavlan


Del av tavlan
Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juli 02, 2017

Punktlighet är en dygd

Att punktlighet är en dygd, det har vi ju alla fått lära oss. Dock brukar den läxan sällan bita på dem som kan betecknas som sanna tidsoptimister.

Det är väl en sådan, med viss självinsikt, som öppnat det här företaget i en liten källarlokal. Man måste önska honom eller henne lycka till, både med öppettiderna och verksamheten ...

Söndagar är också skyltsöndagar. Kolla fler skyltar, snygga, roliga, upplysande, förvillande, tokiga, den här vägen! Vill du se fler skyltningar som jag gillat kan du klicka på etiketten "skyltar" här på bloggen  eller, för enkelhets skull, på den här länken. Här finns dessutom listan på alla  medverkande bloggare som brukar "skylta", även om inte alla gör det alltid ...   


Copyright Klimakteriehäxan

lördag, juli 01, 2017

Apropå Almedalen

Almedalsveckan drar igång. Jag har varit där, två gånger, men längtar inte. Däremot har jag tänkt på vad arrangemanget tillåts betyda – och hur man skulle kunna nyttja tiden lite bättre. Naturligtvis talar jag mest för döva öron, men vad tycker du? I en del kommuner anser man exempelvis att skattekronorna skulle kunna användas bättre än till pr-tält i Visby med trycksaker och mingel.
Den här krönikan skrev jag i fjol men den är precis lika aktuell i dag. Läs, kommentera, dela gärna vidare!

Copyright Klimakteriehäxan

Sommarpärlor

Satt i bilen på tidiga eftermiddagen i går, och som så ofta är radion på och inställd på P1. Det är grann sommar utanför vindrutan och "Sommar" inne i kupén. Sommarpratare är Ann-Helen Laestadius, som jag inte alls känner till.

Foto Sveriges Radio
Hon har starka norrländska rötter även om hon råkar bo i Solna, kallas "svensk-samisk" och är författare och journalist. Jag slås av vilket vackert språk hon har, sällsynt välformulerat, tydligt, ja nästan spännande. Hon pratar bland annat om flytten av Kiruna, hur hennes barndoms miljö bara blir damm och försvinner.

Visst, jag har nu i flera år förklarat mitt massiva ointresse för radions "Sommar", men självklart dyker pärlor upp. Detta måste vara en sådan. Kommer nog att leta upp någon av hennes böcker (hon har fått en August, det har också gått mig förbi).
Lyssna här på Ann-Helén Laestadius Sommar i P1

Och när jag ändå visar en vänlig sida mot "Sommar" ... För tio år sedan hette en av sommarpratarna Mikael Nyqvist och det blev mycket uppmärksammat. Jag hörde det dock inte, men nu är programmet igen lättåtkomligt eftersom han sorgligt nog avled härom dagen, bara 56 år gammal. Tror att jag ska lyssna.
Här har du länken till Micke Nyqvists "Sommar".

Uppdatering: Nu har jag hört det tio år gamla programmet. Lysande, helt enkelt. Klicka på länken du också, det är en välanvänd timme i ditt liv! Samtidigt ett sätt att minnas en fantastisk skådespelare som borde ha fått göra så många fler stora roller.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juni 30, 2017

Det där med att utse den bäste ...

Ibland får man frågor som inte går att svara på. Denna veckas Bokbloggsjerka ställer just en sådan. Den lyder:
Vem tycker du är Sveriges bästa författare (just nu, eller genom tiderna)?
Ojojoj. Även om man delar upp dem i två kategorier, levande eller inte, är det i princip omöjligt att välja bara en.

Några självklara kandidater finns det ju: Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Vilhelm Moberg, Torgny Lindgren bland dem som skrivit klart. Bland de fortfarande aktiva är det ännu svårare. Helt hopplöst, faktiskt, jag måste ge upp!

Men tänk så enkelt detta hade varit att besvara om man hette Björn Ranelid. Då hade svaret varit "Björn Ranelid".

Copyright Klimakteriehäxan

Om böcker på bloggen, FB eller Insta?

Att bloggandet är mindre populärt än för några år sedan, det anser jag vara helt klart. Mia, som brukar spotta ur sig en helgfråga på torsdagarna skriver denna gång så här:
Det har varit lite snack i veckan om bokbloggens död och om andra sociala medier tagit över. Jag har inte riktigt haft tid att läsa allt men funderade lite på om alla är med i  något av alla sociala medier. Har ni Instagram eller Facebook? Vilket föredrar ni? Eller har ni något annat?

Tja, att dödförklara något kräver ett rejält underlag. Jag tror inte att någon sorts blogg är död, inte än. Men i avtagande, ja.
Visst har jag Facebook, men där skriver jag inte särskilt mycket mer än korta inlägg och en och annan bild brukar det också bli. Inte om böcker, dock.

Instagram har jag också, sen flera år. Oanvänt konto. Råkade härom dagen av misstag lägga ut en bild, den första någonsin. En bild från badstranden, helt ointressant, med sned horisont dessutom. Fick löjligt många "likes" på denna skitbild, vilken debut!

Sedan har jag tittat lite mer på Instagram och det har inte fått särskilt mycket bättre resultat. Måste nog be någon ge mig ett par lektioner. Fast att jag ska använda Insta till att berätta vad jag läser eller har läst, exempelvis, det tror jag inte alls på. Låter min blogg leva ett tag till, och hoppas att åtminstone några läsare återkommer, sommar eller ej!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juni 28, 2017

Smultronminnen

Om jag ska tänka på något traumatiskt jag upplevde som barn tänker jag lätt på smultron. Konstigt? Inte. Jag var nämligen allergisk mot dessa ljuvliga bär. Tålde inte jordgubbar heller, kräktes. Kunde inte ens klara några få.

Som tur är gick det där över, vet inte varken hur eller när, men är djupt tacksam över att det försvann. Smultron är också förknippade med ett helt annat minne från förr: vårt julaftonsfirande. När maten var uppäten, Disney haft final med Benjamin Syrsa och paketen öppnats fick vi smultron och grädde.

Denna somriga delikatess åt vi framför brasan i den öppna spisen. Min mamma plockade alltså så mycket bär att hon kunde frysa in så att det räckte till kanske sex personer! Inga jätteportioner, förvisso, men ändå!

När ungarna var små blev det också smultronplockning. En barnvagnspromenad höll på att aldrig ta slut, eftersom jag plockade bär vid vägkanten hela tiden. Och en annan gång fick Dottern ta av sig byxorna och så använde vi dem som korg ...

Nu är det ju tyvärr så med all bärplockning att jag i alla tider tyckt att det är jättetråkigt, egentligen. Stickande insekter brukar komma i veritabla flyganfall. Ryggen klagar rätt snart, även yngre knän får nog efter en stund. Svettig blir man och det där kärlet man haft för avsikt att fylla verkar aldrig bli mer än halvfullt hur länge man än håller på.

Ändå fick jag ihop till en liten smultrontallrik i går. Åt med lite strösocker och grädde. SÅ GOTT.


Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juni 27, 2017

Sommarjobbare


Det muttras här och där om att det råder brist på insekter, så viktiga för pollinering, oumbärliga för kretsloppet i naturen.

Låt mig bara konstatera att den som står tyst en kort stund intill klätterhortensian vid vår veranda inte alls delar den oron. Hela busken surrar! Sak samma var det när den stora lönnen blommade tidigare: surret i trädkronan var snudd på öronbedövande.
Snacka om energiska sommarjobbare.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, juni 26, 2017

Den här vill jag skryta med!

God dag. Jo nu är det så att jag vill naturligtvis inte störa eller så. Men undrar i alla fall, i största blygsamhet, om jag kan få skryta lite grand, så här strax efter midsommar, med mindre än ett halvår kvar till jul?

Jag vet ju naturligtvis inte med vilken rätt, men vill ändå hävda att jag satt ett nytt personligt rekord när det handlar om "hemgjord" orkidé.
Den här vita brudorkidén har trivts så bra på min fönsterbräda att den nu levererat sexton (16!) blommor på en och samma stängel. Har räknat flera gånger ...

Kanske inte ett världsrekord direkt, men lägg till plusfaktorerna att stjälken inte är halvmeterlång utan att blomklasen behåller kontakten med sin bladrosett.
Hemgjort och närproducerat är fint! Håll med om det!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juni 25, 2017

Jag kan väl också sjunga, i alla fall lite?

Vi vet alla hur det kan vara. För vi tog bilen, mot bättre vetande. Att hitta en parkeringsplats är ofta lika svårt som att finna den där nålen någon idiot påstås ha lagt i en höstack. Man snurrar runt, kvarter efter kvarter, med irritationen krypande i skinnet. Dyker en lucka upp är den ganska säkert för liten, är den tillräckligt stor är trottoarkanten gulmålad som varning: ställer du din bil här blir det DYRT!

Så dyker den originella skylten upp. Vänta nu, visst kan jag väl sjunga en stump? Eller spela "Är du vaken Jöns" på piano? Det står ju inget om hur bra artisten som får parkera här måste vara. Fast risken att det blir dyrt att ockupera en ruta är ändå för stor. Bara att leta vidare ...

Det finns ett bloggprojekt som heter Skyltsöndag och där kan man få sin dos av galna, snygga, dumma, roliga skyltar söndag efter söndag, vecka efter vecka. Klicka på länken ovan! Och om du klickar här får du en lista på alla bloggare som skyltar på söndagar, i alla fall ibland!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, juni 24, 2017

CITAT om lustmördare

"Oftast är det gamla tanter som ringer och säger att jag ska brinna i helvetet när jag brusat upp mot katten. Det kanske blir samma sak den här gången också. Men det är alltid roligt att bli mordhotad av gamla tanter. Dom behöver man inte vara så rädd för."
 
-Jonas Wahlström, välkänd som chef för Skansen-akvariet och flitigt anlitad expert på alla sorters djur, har skrivit debattartikel om katter och deras ägare. Wahlström menar att katter ska hållas inomhus så att de inte äter upp exempelvis en massa fågelungar. Han kallar till och med huskatterna för "lustmördare"! Citatet ovan är hämtat ur Expressen, som bad honom förklara sig lite närmare och dessutom fundera kring följderna ....

Gladare gossar – det tackar jag för!

Det var en gång en tavla som gjorde mig ytterst deprimerad, morgon efter morgon. Tre barn stirrar rakt fram med nollställda, oengagerade, trista ansiktsuttryck.

Jag skrev om mina känslor för den där bilden, hur gärna jag skulle vilja slippa se den, här på bloggen och i företagets interntidning. Fick otroligt mycket medhåll men också lite motstånd: så där fascinerade var vi, skrev en, när teven hade kommit till byn. Vi satt där och tittade, fullständigt bortkollrade, inget kunde störa oss!

Nu nästan fyra år senare har något hänt. Pojkarna har blivit gladare! "Sedan fick de wifi" har någon skrivit på kopian av den nya versionen, uppsatt på väggen bredvid Claes Juranders otrevliga original.
Och inte bara grabbarna på pinnstolarna har fått mungiporna uppåt, det hade samma effekt på mig.

Vem som står för förbättringen är höljt i dunkel, men hen ska ha ett stort tack. Tänk ändå hur mycket bättre saker och ting kan bli med hjälp av modern teknik och lite fingerfärdighet!
Lägger in originalbilden här för snabb jämförelse. Visst  håller ni med mig? Tänk vad ett leende är värt!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juni 23, 2017

Vanligast i bokhyllan?

Eventuellt midsommarkalas kan inte få komma i vägen för fredagens sedvanliga bokbloggsjerka, eller hur?
Nåja, för min del väntar inget våldsamt festande, men sill, färskpotatis och jordgubbar står i alla fall på lut. Innan dess Annikas fråga:
Vilken författare förekommer mest i din bokhylla?

Det blir en kvinna som tar hem den segern, men jag är osäker på vilken och har inte bokhyllan inom räckhåll för att kontrollräkna. Här är kandidaterna: Selma Lagerlöf, men inte allt hon skrivit. Edna O´Brien, en rejäl hög. Majgull Axelsson, samtliga titlar. Astrid Lindgren, självklart många böcker men inte heller alla hennes. Margaret Atwood, kanske lika många som Joyce Carol Oates?

Men det där gäller i princip "mina" böcker. I bokhyllan rent generellt vinner Ed McBain, eftersom maken samlat på hans verk och säkert är uppe i en dryg hyllmeter ... och jag har inga som helst ambitioner att slå det rekordet. Fast jag har läst rätt många av de där deckarna, även jag.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juni 22, 2017

För trögt för att läsas till slut

Vad gör du när du råkar ut för en trögläst bok?
Se där ännu en helgfråga från Mia, för bokbloggare att besvara.

Jo det ska jag berätta! Förr i världen gav jag aldrig upp, med tre undantag: "Selambs" av Sigfrid Siwertz stod jag inte ut med för att folk var så himla elaka mot varandra. Och så har vi den av majoriteten bokläsare tokhyllade "Moment 22" av Joseph Heller. Den orkade jag inte heller igenom, eftersom jag inte tålde Yossarian. Vilket jag tydligen är rätt ensam om. Dessutom lade jag ifrån mig Günter Grass "Blecktrumman" när ålarna kalasade på hästliket. Alltför äckligt.

För generellt sett läste jag alltid ut boken, till sista sidan. Den skulle kanske bli bättre mot slutet?
I dag är läget ett annat. Jag har fattat att livet är alldeles för kort, jag kommer inte att hinna läsa mer än en bråkdel av alla världens fantastiska böcker. Så, kära författare, fångar ni inte in mig ganska så snabbt är det ajöss!

Några riktigt tröglästa saker har jag fått tvinga mig igenom för jobbets skull. Det tror jag var anledningen till att jag drabbades av en total och rätt långvarig läströtthet, som turligt nog är över nu.

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi till midsommar (nummer 66)


När man ställs inför möjligheten att köpa ett par shorts med papegojor på – hur skulle man kunna motstå denna prakt, perfekt till midsommar (om vädret så vill)?

Speciellt omöjligt om man, som jag, råkar ha pippi på fåglar. Så det här får bli nummer 66 i den där samlingen ni vet, den som jag inte själv visste att jag hade trots att insamlandet pågått i decennier ... och fågeljakten, den fredliga och vapenlösa, fortsätter uppenbarligen!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juni 21, 2017

Om hoten mot vår framtid

En man som heter Trump tror inte att människan är sin egen och vår miljös värsta framtidshot. Alltså menar han att USA kan strunta i det klimatavtal som världens ledare kommit fram till och skrivit under i Paris, efter otroligt långa och sega diskussioner och våndor. Och därmed tror Trump att han gör det amerikanska folket en tjänst. Fast det i själva verket snarare är tvärtom.

Att en rad av de problem vi i dag upplever globalt – flyktingfrågan är en av dem, katastrofala skogsbränder en annan – kan ha sina rötter i just miljöpolitiken har den amerikanske presidenten inte en aning om. Inte heller att jobben på sikt riskerar att bli inte fler, utan färre.

Det där med global uppvärmning, som en solig marsdag i Örebro kan uppfattas som en klar förbättring av våra livsvillkor, yttrar sig väldigt olika beroende på var på jordklotet man fäster blicken. I Sverige ser vi exempelvis .... /forts/

I dag infaller sommarsolståndet. Vi har haft några riktigt varma sommardagar. Är det normalt eller har det något med jordens allmänna uppvärmning att göra? Hur ska vi komma överens med vår planet om framtiden innan alla isar smält och alla öknar växt? Visst kan vi njuta i hängmattan eller på stranden, men det finns en morgondag, som åtminstone våra barnbarn måste hantera.

Stora frågor. De förtjänar verkligen att tänkas på. Jag har lyssnat på Thomas Sterner, professor i miljöekonomi, och blev om inte precis gladare, så i alla fall klokare. Läs hela texten på News55, kommentera, dela vidare i sociala medier!

Men något som oroar mig, det är att den äldre generationen, 40-50-60-talister, inte verkar bry sig särskilt mycket. Hur jag kommit fram till det? Ja någon vetenskaplig exakthet kan jag förstås inte åberopa, men vid det här laget har jag skrivit ett antal krönikor om miljö och klimat på News55. 

Det enda mått på ämnets "popularitet" jag har är antalet delningar på Facebok och Twitter, plus reaktioner jag får, irl eller som mail. Och jag tvingas konstatera att andra ämnen uppenbart intresserar många fler. Illavarslande. Fast kanske bidrar just du till att bevisa att jag har fel?

Glad midsommar!

Copyright Klimakterihäxan

tisdag, juni 20, 2017

Årets första äppelskörd

Det sägs att den svenska äppelskörden blir liten och dålig i år, på grund av frostnätterna som följde på några sommarvarma vårdagar ni kanske minns. Blommorna frös, kart ramlar av, och frukt som trots allt sväller på grenarna kan ändå vara sprucken eller skadad och därmed inte god nog för butikernas fruktdiskar i höst. I stället blir de fabriksmos eller must.

Jag är för min del rätt nöjd med min allra första äppelskörd  före midsommar till och med!  för året. Den handblåsta glasflaskan kan köpas tom, som jag gjorde, eller fylld med åländskt äppelbrännvin som från början hette Ålvados men efter franska protester fick byta namn till Apelbrand.

Hela härligheten säljs i Smakbyn, ett mat- dryck- och shoppingrecept som drivs av Michael Björklund, korad till Sveriges kock 2000, numera fast förankrad i den åländska myllan (på Eckerö).

De handblåsta glasfaskorna kan fås inte bara med inbyggt äpple utan också med päron, körsbär, djur och människor, exempelvis en på cykel! Och Apelbrand ingår också i färjornas taxfree-sortiment. Smakade ytterst lite. Tom flaska passar mig mycket bättre.

Copyright Klimakteriehäxan