onsdag, juli 19, 2017

Citat om ålder - här och i USA

"I dag är det inte mycket jag vill hämta från USA, men en sak vill jag kopiera. Synen på de äldre och de äldres syn på sig själva."

-Sverker Olofsson skriver krönika på News55 och funderar bland annat på hur representativa våra politiker är om man tittar på ålder.

måndag, juli 17, 2017

Efter regn kommer sol

Vi har ett ombytligt sommarväder. Eller, som det heter i visan: "rätt som det regna´ kom det en skur", en äkta sanning hämtad ur "Det var i vår ungdoms fagraste vår" som ingick i Sven-Ingvars bassortiment. Låten har anor från 1700-talet och har flitigt använts som snapsvisa genom åren, men i popversionen från 1965 hade den försetts den med en text av Sven Paddock.

Texten fortsätter "det konstiga det var att man aldrig blev sur" och korrektheten i det påståendet törs jag nog inte gå i god för, men man får naturligtvis göra det bästa möjliga av situationen. Som att ta kameran och gå ut och föreviga några av alla miljarder vattendroppar som hänger kvar och solar sig när skuren är över.
Så det gjorde jag.



Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juli 16, 2017

Nu skyltar jag med mina fina anor

Det händer när jag är på mitt allra skämtsammaste humör att jag säger att jag minsann inte är den enda kända människan från min by i Barndomslandet. Förhoppningen är då att åhöraren/na ska se förvånad/e ut och vilja ha en förklaring.

Den levererar jag prompt: jag och Lars Magnus Ericsson, telefonkungen LME, är nästan födda i knät på varandra. Våra barndomshem ligger mindre än en kilometer isär. OK, han var drygt hundra år före mig, men idog släktforskning har visat att vi faktiskt har gemensamma rötter.

Våra anfäder heter Nils Nilsson och Britta Andersdotter, födda på sent 1700-tal och gifta med varandra. Nils är min farmors farmors morfars farfar, och Britta blir då farmors farmors morfars farmor! Inte nog med det, spåren leder till Nils och Britta även på min mammas sida, men risken för inavel är faktiskt obefintlig, säkerhetsavståndet är mer än tillräckligt.

Det där paret är LM Ericssons farfars farmors far och mor, och om LM hade (eller har) barnbarnsbarn så är de mina åttmänningar! Har de vägarna förbi minnesgården kanske de tittar in hos mig endera dagen?

Vid närmare eftertanke är det förstås ganska lätt att konstatera, att den kändaste av oss två är en man.
Men eftersom folk inte verkar våga tro att jag tål den smällen är det sällan någon som skrattar när jag skojar till det så där våldsamt.

Och för den som undrar hur stor del av arvet som tillfallit mig kan jag bara berätta, att jag väntar ännu. Mina telefoner har jag också betalat alldeles själv ... men jag har kvar en liten Ericsson-mobil som jag har svårt att skiljas ifrån, kanske är det av känslomässiga skäl, rena släktklenoden!

Copyright Klimakteriehäxan

Det här blev ännu ett bidrag i bloggstafetten SKYLTSÖNDAG som skapades av Pumita och förvaltas av BP. Lista på söndagsskyltare hittar du här.

fredag, juli 14, 2017

Språk och sommarläsning

Helg igen, helgfråga igen hos Mia.
Hur viktig är språkriktig-heten i en bok?
Den är viktig. Den är till och med mycket viktig. En text som smutsas ner av syftningsfel, korrekturfel, otydligheter blir snabbt outhärdlig. Jag är nog en språkpolis, faktiskt. Tycker svenskan är värd att värna.

När det gäller översättningar kan man ibland se att översättaren haft alldeles för bråttom och inte tänkt ett skvatt på bokens innehåll. Förödande!
Och så hängde Mia på en bonusfråga också: Hur går det med sommarläsningen?

Jo tack, bra! Jag har mer eller mindre oavsiktligt hamnat bland norska författare. Avslutade just Linn Ullmans "De oroliga" (som jag inte alls förstår varför den kallas roman), läste dessförinnan "Berättelser om ett äktenskap" av Geir Gulliksen och har nu börjat på en historia av Anne B Ragde som heter "Jag ska göra dig lycklig". Tänkte att det skulle vara något lättläst och -smält efter en otroligt komplicerad barndom och en väldigt besvärlig skilsmässa ... På tur står Åsne Seierstads "Två systrar".

Egentligen borde de alla läsas på norska, men det är enklare (och billigare) att läsa dem på svenska! Heja Norge!

Copyright Klimakteriehäxan

Att fira på franska

Det är Frankrikes dag i dag.
En gång råkade jag befinna mig i Paris på nationaldagen. Jag hade avslutat en två veckor lång intensivkurs i franska och rundade av vistelsen med att tillsammans med min kompis B ge mig ut på den franska landsbygen, åt Bretagne till.

Vi hade absolut ingen tur med vädret och bytte snart hyrcyklarna mot hyrbil. Jag satt vid ratten när vi närmade oss världsstaden igen efter några regniga dagar. Sa uppfordrande till B, som läste kartan (långt för gps-andets tid), att det enda som var riktigt viktigt, det var att undvika Place de la Concorde.

Två ögonblick senare befann vi oss just där, med bilarna i alla filer snurrande runt omkring oss. Dessutom begick jag det fruktansvärda misstaget att stanna vid ett övergångsställe för att släppa fram några gående. Tutandet som detta utlöste måste ha hörts till månen eller så. Bara en idiot släpper fram fotgängare där!
Nåväl vi tog oss ur knipan och lyckades lämna in hyrbilen på därför avsedd plats.

Den där språkkursen var en blandad välsignelse. Jag hade naturligtvis lärt mig en hel del, men jag hade också blivit medveten om alla fel jag gjorde, alla brister som för en fransman förstås var grymt uppenbara.
Det kunde inte hjälpas, jag gjorde så gott jag kunde och det gick väl ändå hyggligt, tyckte jag.

Så blev det den stora Dagen, när de blå-vit-röda flaggorna flög till Mariannes ära i varje gathörn. Fullt med folk på trottoarerna, mat, musik, vin, god stämning. Och hur det gick till kan jag omöjligt erinra mig, men rätt som det var befann jag och B oss på party i en våning någonstans i centrala staden.

Vi kände absolut ingen på det där kalaset, men någon hade bjudit in oss och vi hade hängt på. Rökslingorna omgav oss, några dansade, vinet skvalpade, många satt och pratade. Jag kom att samtala med en man om jag vet inte vad, men orden flöt fram och vi hade trevligt, som jag uppfattade det. Och så praktiskt att jag hade bättrat på min skolfranska!

Jag hade just fyrat av en rätt lång mening och hunnit tänka att "jösses så bra det där lät, det här går ju som en dans" när jag ser att min samtalspartner skrattar så han nästan ramlar av stolen, han slår sig på knäna, han tjuter av skratt, han gråter rent av skratt-tårar tror jag. Han möter min stirrande blick och inser att det är läge för en förklaring.

Och den får jag. Mannen försöker hämta andan, lugna ner sig, återfå talförmågan efter skrattanfallet. Så säger han (och ja, jag begriper vartenda ord):
-Jag har aldrig träffat någon som pratar så rolig franska som du gör! Men fortsätt för all del, jag förstår allt du säger och det är helt enkelt skitkul!

Nationaldagsfesten tog slut där och då för min del. Med stukat självförtroende var det bara att återvända till Sverige och inte tala alltför högt om besöket i Frankrike med inbyggd språkkurs. Ett och annat kommer jag ändå ihåg fortfarande, nästan fyrtio år efteråt. Som att man kan säga "Bonne fête" och "Vive la France" den 14 juli, Mariannes dag, om man vill fira på franska.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juli 13, 2017

Första skörden för året

En munfull härlighet hämtad i hallonhäcken.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juli 12, 2017

Välgödda vänner



Sverige har en pelargonguru som heter Lasse Anrell. Även jag har accepterat hans auktoritet på området. Och fått lära mig att man har gödning i vattnet varje gång man ger växterna en rotblöta. Varje gång, alltså. Så välgödda har dessa mina vänner inte varit förrän i år.

Men se vilka pelargoner jag har! Blomklasarna sitter så tätt att jag får glesa ut dem. Och många knoppar finns. De allra grannaste plantorna kostade bara 15 kr styck, dessutom (Anrell säger att man aldrig ska betala mer än 25 kr för dem). Nöjd och glad balkongbonde, det är jag det!

Fast en lustig sak har hänt. Jag har en gökunge i boet, eller i krukan. En kraftig sak med hjärtformade blad och gula korgblommiga blommor i axformation, säkert 70 cm hög. Vad är det, jag bara undrar?! Liknar fibblor men det är det inte. Näns inte riva bort dem, inte än i alla fall.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juli 11, 2017

Läsning om det ofattbara ödet

Finns det något att läsa, något som hjälper oss att förstå?
Den frågan kommer ganska ofta till Ulla-Carin Lindquists stiftelse för ALS-forskning, i vars styrelse jag sitter. 
Och svaret är att jo, det finns, även om det inte är gott om skildringar av Amyotrofisk Lateral Skleros. Fast flera författare har skildrat sjukdomsförloppet, hur man närmar sig det ofattbara ödet, både som fakta och i romanform!

Det har gått tretton år sedan Ulla-Carin Lindquists bok ”Ro utan åror” kom ut. En bok som handlar om hur en människa går på livets väg medan hon vet att hon når vägens slut ganska snart. Otroligt många har läst den gripande och omtumlande men samtidigt osentimentala texten, skriven under nästan obegripligt svåra omständigheter. Hur många som läst är i princip omöjligt att veta, men boken har översatts till mer än tjugo språk och fått positiva recensioner överallt.

Kanske beror genomslaget inte bara på den kvalitet som ”Ro utan åror” har. Det vittnar också om den där bristen på tillgänglig litteratur för dem som drabbas av ALS och deras anhöriga. En annan bok har beskrivit sjukdomshistorien på ett lättläst sätt: ”Tisdagarna med Morrie”  (Tuesdays with Morrie) av Mitch Albom kom redan 1997 och har sedan dess också filmatiserats, med Jack Lemmon i hans sista roll.

Tre år tidigare kom ”Klockan saknar visare”, skriven av Maj Fant. Hon var kanske den första i Sverige som gav ALS ett ”ansikte”. Hon berättade också om sitt öde i tv, i förhoppningen om att sprida kunskap om den då fortfarande relativt okända sjukdomen.
Och först nu slår det mig att det finns en stark likhet mellan de två titlarna: det är något som fattas, något vitalt ... åror i roddbåten och visare på klockan. 

Nu finns det alltså ytterligare en författare som tacklat situationen när en närstående får diagnosen ALS i romanform. Det är Karin Alvtegen, som efter en rad populära kriminalromaner 2013 skrev ”Fjärilseffekten”. Ingenstans på bokens omslag antyds det att huvudpersonen, den 55-åriga Bodil, fått veta att hennes dagar är räknade. Men en bit in i boken står det helt klart att det är ALS hon drabbats av, även om inte sjukdomen får ett namn.

Alvtegen har ordning på fakta och beskrivningen av Bodils framskridande sjukdom är verklighetstrogen. Fast läsaren får också ta del av en familjs problem och historia, om vad vänskap kan vara och betyda – och om hur livsglädje trots allt kan se ut även när himlen mörknar, även när ödet inte går att undgå.

Det är skickligt berättat om ett liv i dödens närhet, där ljuspunkter ändå finns. Alldeles i slutet av ”Fjärilseffekten” konstaterar bokens Bodil att ”dödens närhet har en förunderlig förmåga att mjuka upp, att lägga ett försonande skimmer över all uppdämd vrede. Oöverstigliga hinder förvandlas till futtigheter.” Tänkvärt.

En sak har de alla gemensamt, verklighetens UIla-Carin och Maj och de till fiktionsfigurer omstöpta Morrie och Bodil: de har levat och berättat sin historia och därmed hjälpt omvärlden till ökad förståelse av ödet som heter ALS. Och dessutom gett oss god läsning, inte bara för dem det närmast angår!

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du veta mer om stiftelsen och dess verksamhet? Här är länken. Där finns också den här texten publicerad som lästips. Stiftelsen finns också på Facebook

måndag, juli 10, 2017

Stövelväder och stövelfötter?

Har aldrig gillat att gå i gummistövlar. Hyser ingen förståelse för människor som köper någon sorts innemodell för flera tusen. Inser att det i vissa lägen, vissa dagar vore klokt att tänka om, men jag gör så gott jag kan: hoppar mellan pölar, klämmer mig intill väggen mellan strömmande vatten och vassa kanter, tittar förtvivlat mot himlen i hopp om att få syn på en strimma blå himmel.
Det brukar gå sisådär. Vanligtvis blir jag blöt, inte bara om fötterna.

Ibland har jag funderat på detta: varifrån kommer min aversion? Jo, jag har en teori. När jag var sju år, gick i ettan tror jag, hade min pappa till vår butik (av typen diversehandel) tagit hem ett parti gummistövlar. Ett antal par var röda. Hans kunder köpte de svarta, de bruna och de vita. Men ingen valde röda.

Så hade ju mina fötter växt ur mitt gamla svarta par. Vad fick jag? Röda, naturligtvis. Som ingen annan hade, eller ville ha. Vilket lidande!!! Ingen kunde undgå att se mina knallröda fötter på väg till skolan. Ingen var det minsta avundsjuk på mina stövlar, man kunde ju eventuellt tänka sig att röda gummiskor var sista skriket? Nej. Jag bet ihop och hoppades att regnmolnen skulle skingras, fort.

Foto Marimekko
Föga anade jag väl då att jag ett antal decennier senare skulle kalla mig själv för "flickan med de röda skorna". Att jag skulle kunna få salivavsöndring av italienska röda sandaler med stilettklack eller platta rosettvarianter i fuskmocka, lika mycket som blanka Scholl-sandaler med "fotbädd" eller pumps med svarta prickar i det röda, från Frövi. För så blev det.

Nu har jag till och med sett ett par gummistövlar som jag skulle kunna tänka mig, trots allt. Nej, de är inte helt röda, de är blommiga. Det är Hannele, bloggkompis i Göteborg med rötterna i Finland, som har investerat i en modell från Marimekko, i företagets klassiska blommönster Uunikko.

Så medan regnet dräller ner över oss i ett sant stövelväder undrar jag om det nu rent av är dags att krypa till korset och investera i ett par av de en gång så hatade fotbeklädnaderna. Fast just i dag har de tunga molnen skingrats och nu ska jag gå ut i solen, med röda sandaler. För stövelfötter har jag ju inga!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juli 09, 2017

Ett riktigt skyltfönster

Nej gott folk, detta är inte ett fönster. Det är en skylt. Möjligen är det alltså ett skyltfönster.
Du hittar det på en husvägg i ett gathörn i centrala Vaxholm. Trevligt, tycker jag, och väldigt passande för en Skyltsöndag.

Söndagar är också skyltsöndagar, alltså. Kolla fler skyltar, snygga, roliga, upplysande, förvillande, tokiga, den här vägen! Vill du se fler skyltningar som jag gillat kan du klicka på etiketten "skyltar" här på bloggen. Dessutom finns en lista på alla  medverkande bloggare som brukar "skylta", även om inte alla gör det alltid ...   

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, juli 08, 2017

En riktig skitfågel

Ni vet det redan: jag är väldigt förtjust i fåglar. I alla sorts fåglar, ja jag tycker om gråsparvar också, faktiskt, i alla fall om de håller en viss distans till maten på bordet utomhus!
Men det finns ett undantag: kanadagäss.

Klockan var vid pass 15. Jag hade vänt näsan mot solen en stund. Öppnar ögonen och ser en fasansfull syn: ett stort gäng kanadagäss på gräsmattan en liten bit framför mina fötter. Mitt beslut är fattat på en millisekund: de ska bort!
Alltså jagar jag ilsket iväg dem så att de måste hoppa i sjön igen  trots att en dam i solstol ropar att jag ska låta bli, "de betar ju bara!" Och den modigaste gåsen väser argt åt mig med öppen näbb ...

Tänk om det vore så enkelt att de bara åt! Problemet är att även om de betar fridfullt så skiter de desto mer aggressivt. Stora äckliga korvar som kan förstöra vilket badberg, vilken sandstrand eller vilken gräsmatta som helst.

Som bevis bifogar jag bild på vad dessa ståtliga pippifåglar lämnar efter sig. Tyvärr hade jag inget till hands som skulle visa storleken på korvarna, men det handlar om 7-10 centimeter. Och de är många, jag plåtade fem, fast ni får bara se en, tycker det räcker!


När jag gick in igen
räknade jag till sexton stycken gäss som låg i strandkanten och guppade. De väntade väl bara på att jag skulle försvinna så de skulle kunna kliva upp på land igen, säkerligen bajsnödiga.

Blä och bu för kanadagäss. De som tog hit dem på 30-talet begick ett STORT misstag!
Läs mer om denna otrevliga pippi här!
Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juli 07, 2017

Vad gör en bok intressant?

Finner en svår fråga att besvara när jag kollar in Annikas bokbloggsjerka denna vecka:
Vad krävs för att du ska tycka att en karaktär och/eller en intrig ska vara intressant?
Så många olika aspekter spelar in. Var befinner jag mig i livet när jag möter berättelsen? Vill jag få något att tänka på eller bara ett underhållande tidsfördriv? Kanske tycker jag att det är dags att lära något nytt?

Igenkänning tror jag funkar ibland. Jag och någon i boken uppvisar vissa likheter. Möjligen befinner vi oss "på samma plats" i livet? Miljön kanske är någon jag också känner till och nu kan besöka igen, bokvägen så att säga. Och intrigen då? Någon sorts utmaning får mig antagligen att vilja läsa hela texten, det kan vara en kriminalgåta jag vill ha svaret på eller ett mänskligt drama som går mot sin oförutsägbara upplösning. 

Men chansen att möta något alldeles nytt och okänt är också en god anledning att läsa. Man ska inte heller glömma att det finns fynd i barnböckernas värld, fynd som kan bjuda på spännande samtal med den yngre generationen. Litteratur som öppnar för samtal är god litteratur, vad det än handlar om för ämne!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juli 06, 2017

Nyckel(håls)roman

Vilken bok är du mest nyfiken på i din sommarbokhög?
För en gångs skull lätt att svara på Mias helgfråga.
Det riktigt kliar i fingrarna att få börja bläddra i Linn Ullmans "De oroliga". Är det skvallerkärringen i mig som talar? Mycket tyder på att det blir lite som att kika i ett nyckelhål.

Men Linn U skriver bra, mycket bättre än mor sin, och om hennes pappa har vi redan fått veta så många intima detaljer genom alla hans kvinnor som berättat både muntligt och i bokform att inget kan överraska. Dessutom har ju recensionerna varit väldans positiva. Ska bara lyssna färdigt på Torgny Lindgrens "Minnen" först, mästerligt.

UPPDATERING: Det visar sig att just nu är "De oroliga" också aktuell som radioföljetong, i en inläsning av Marie Richardson. Och av och med Torgny L kan man också höra såväl "Ormens väg på hälleberget" som "Pölsan"! Vilken lysande lyssnarfest!

Copyright Klimakteriehäxan

Semesterböcker du inte blir besviken på!

Denna torsdag  hej på er!  upptäcker jag att Mia utlyst en "instagramsommar" om böcker på sin blogg. Eftersom jag är en dålig, dvs overksam och dessutom okunnig, insta-användare nappar jag på hennes erbjudande att lägga ett inlägg på min blogg i stället.

För just i dag torsdag efterlyses tips om en riktigt bra bok man läst. Då tänker jag något som funkar på stranden eller i hängmattan, det är ju ändå semestertider! Och eftersom semestern i alla fall för somliga är lång bjuder jag på inte mindre än tre tips, sinsemellan väldigt olika men otroligt bra läsning alla tre.

Först lite svenskt: "Ers Majestäts olycklige Kurt" av LenEbervall och Per E. Samuelsson. Handlar om den s k Haijby-affären som utspelades på 30-talet. Underhållande, inponerande research och dessutom en liten historielektion, i lättsmält form!

Sedan ännu en bok som handlar om något som verkligen hänt: "Den odödliga Henrietta Lacks" (The Immortal Life of Henrietta Lacks) av Rebecca Skloot. Nu snackar vi research ... och får läsa den helt otroliga berättelsen om hur en ung, svart, fattig och olycklig mammas livmodercancer lägger grunden för framtidens cancerforskning. De medicinska faktabitarna kan man hoppa över, historien räcker SÅ bra som den är. Oförglömlig!


Brittiska Jojo Moyes är inte bara otroligt flitig, hon är skicklig också. Hennes verkliga hit är väl "Livet efter dig" (Me Before You) men jag vill gärna rekommendera "Sophies historia" (Sophie´s Story). Utspelar sig dels under första världskriget, dels i nutid och det lyckas författaren länka ihop på ett utmärkt sätt.

Alla dessa tre böcker finns i pocket (förstås) och dessutom som ljudbok, om du hellre läser med öronen. Förresten finns Torgny Lindgrens egen inläsning av "Minnen" som radioföljetong på SR Play nu och ett tag till. Oefterliknelig.
Ha en härlig semester!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juli 05, 2017

Lappat och klart

Det var en gång en födelsedagstårta ... Födelsedagsbarnet, som fyllde sex, har gjort en teckning av tårtan som hennes mormor Musikanta publicerat på sin blogg. Och för att göra bilden tydlig har flickan skrivit vad som finns i olika lager. Där står:
GREDE
HOKLADSÅS
JURBUBSÅS

De ingredienserna måste man ju älska! Barn stavar som de tycker att orden låter, vad kan vara mer naturligt? Man kan bara vara tacksam att de vill skriva, uttrycka sig, använda språket!

Mina ungar skrev en period flitigt meddelanden på post-it-lappar. Ibland sattes de upp på ytterdörren. Då fick pappa meddelande om vad som väntade till middag. En annan gång stod det "tack för maten mamma" på kylskåpet. Eller så påpekades det att jag glömt något ...

Många av de där lapparna har jag sparat, de sitter på insidan av en skåpdörr och jag blir varm i hjärtat varje gång jag ser dem. Allra bäst är nog den som Dottern en gång lämnade och som ser ut så här:

Förstår du direkt? Jag läste men begrep inte. Vad stod det? Vad menade hon?

Svaret på gåtan kom när jag läste högt, något jag lärt av Edna O´Brien. I en av hennes böcker som jag läste på engelska förekom ordet "eejit" flitigt och jag hade inte en aning om vad det var. Ordböckerna gav ingen hjälp. Först när jag sa det högt förstod jag: det var så "idiot" lät när folk pratade!

På min fina lapp står det alltså "Du gamla du fria du smällfeta ko som lever på chips och cocacola" ... Hur citatet kom till henne har jag inte en aning om, men ordet "cokackla" älskar jag om än inte lika mycket som jag älskar den som skrev det.

Copyright Klimakteriehäxan