tisdag, januari 16, 2018

Tulpandag(s)

 Nu snöar det även utanför mitt fönster. Väldigt skönt att vara under tak, inte vara tvungen att gå ut. Dagens vinteroväder råkar sammanfalla med Tulpanens dag, en märkesdag jag gärna högtidlighåller. Vilket betyder att om jag dristar mig till Ica kommer jag att förstärka mitt nuvarande innehav, femton blommor, med en bunt om tio tulpaner för 29 spänn, extrapris, tack för det!

Tänker också att hyggligt snart är det ändå dags för den årliga tulpanfloden att strömma längs Ringvägen. Och på åtskilliga andra ställen i Stockholm också. Men tills dess njuter vi av skönheten inomhus och på ett foto från ifjol. Älskar tulpaner!


Om ni undrar så har Klimakteriehäxan genom åren flitigt uppmärksammat denna trevliga lökväxt på dess egen dag (fast jag ännu aldrig kommit iväg för att se tulpanfälten i Holland). Här läser du mer om tulpaner.


Copyright Klimakteriehäxan

Vinterböcker



Ute blåser det småspik, och över stora delar av landet vräker snön ner. Det har inspirerat Johanna till ämnet för årets tredje topplista: även i böckerna blir det ju ibland riktig vinterkänsla. Det kan vara i handlingen, eller kanske själva omslaget.

Nu kom inte titlarna farande av sig själva i mitt minne ... måste tänka efter ordentligt. Kommer fram till att John Ajvide Lindqvists "Människohamn" är en sådan och kollar, jo det stämmer så här skriver han: "Det är en strålande vinterdag. Högst upp i Gåvastens fyr står Anders med sin sexåriga dotter Maja. Isen ligger snötäckt så långt ögat kan nå." Men faktum är att sedan dess har jag undvikit Ajvide Lindqvist, hans faiblesse för mystiska och magiska saker tilltalar inte mig.

Om Island vet jag mycket mindre än jag skulle önska. "Vinterstaden", av isländske Arnaldur Indridasson gav mig mersmak och honom har jag återvänt till. Och kanske får jag i läsningen med mig lite av hela ön?

Mumintrollen ska i princip gå i ide över vintern, men nyfikenheten tar över och Mumin håller sig vaken, bara för att upptäcka att det gör andra också. "Trollvinter" är Tove Janssons sjätte bok om de trevliga figurerna.

Åsa Larssons Rebecka Martinsson är alltid omgiven av snö och kyla i hennes kriminalhistorier som undantagslöst utspelar sig i Norrlands inland. Bjuder spänning som passar mig, som exempelvis i "Till dess din vrede upphör".

Till sist en bonus om än lite skruvad. Författaren till "Shooting History" är en gammal vän och kollega, numera välkänd som tv-ankare i brittiska Channel 4: Jon Snow. Skamligt nog har jag bara köpt hans bok, men ännu inte läst den ... fast nu kom hans efternamn till pass ...

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, januari 15, 2018

Dagens ord 24


KOMONO

-En direkt import från Japan. Översätts med "småprylar", ungefär. Och hamnade hos mig tack vare bloggkompisen Hannele på Hisingen. Alltid lär man sig något!

Snörvel

När snoret lämnar näsan och på egen hand ger sig av mot munnen. Och man inte hinner hejda det. Kan det vara det ultimata tecknet på hjälplöshet?
Antar att det kallas vinterförkylning. Vet dessutom att det inte lönar sig att klaga. Finns oändligt många det är mycket mer synd om, på riktigt. Men ändå.
Host, snörvel, nys och snyt (i bästa fall, om man hinner alltså ...)

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, januari 11, 2018

Böcker att se fram emot

Veckorna går snabbt. Redan dags för årets andra Helgfråga, ställd av Mia i bokhörnan som vanligt:
Vilken ny bok, (som utkommer jan-feb 2018), ser du mest framemot att läsa?
Oj, då ska man ha koll på vad som kommer ut när ... Det har inte jag. 
Fast ett par svenska saker väntar jag på för att de ska dyka upp i pocketupplaga: Karin Alfredssons
"Skrik tyst så att inte grannarna hör" och "En bror att dö för" av Roslund & Thunberg.

Men när vi kommer till bonusfrågan: Lever du efter något motto eller några kloka ord?
Då har jag svaret klart på direkten!
DET BOR EN SOLKATT I VARJE SKÄRVA, det är budskapet jag bär med mig. Alla mail jag skickar slutar exempelvis med det tillropet. Och jag har en av mina stora idoler att tacka för det. Nämligen Povel Ramel, som fick till det där med solkatten i texten till "De sista entusiasterna" som han gjorde med Wenche Myhre.

Copyright Klimakteriehäxan

Ajöss jul

Bara några darrande barrande timmar kvar innan det är dags att ta adjö av julen igen. Inte för att det är ett särskilt smärtsamt avsked, men det är rätt så arbetskrävande om sanningen ska fram.

Fast nu är det ju inte fram något ska, utan bort. Granens prydnader ska plockas tillbaka i sina lådor, de röda blomkrukorna förpassas till källarens mörker innan de får byta plats med de vita nästa gång. Sak samma med tomtemuggarna och de där ljusstakarna som egentligen borde kunna få synas året om, men trots att jag verkligen älskar glasstjärnorna från Ikea brukar de få vila.

Vilar gör också julgranen på tallriksunderläggen från Marimekko (bilden överst). Köpte dem nog med tanke på barnen på 90-talet, men har envist hållit fast vid dem och nu har de fått bära frukostkaffet och mackorna med julskinka.

Får plötsligt en ingivelse och googlar "Marimekko placemats". Och har man sett på maken: det finns några att köpa på nätet  för 400 kronor styck!
Där ser man: bra design lönar sig. Inte för att jag minns vad jag en gång betalade, men deras värde har definitivt stigit! Trots att de är anonyma, d v s inte har ett designernamn. Jag har efterlyst det hos företagets kundtjänst, ska bli intressant att se om de levererar ett resultat.

Nu konstaterar jag bara att innan man vet ordet av är det jul igen, och då blir det dags för repriserna, då dyker de gamla godingarna upp igen! Fast först blir det väl en och annan semla ...

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, januari 10, 2018

Vintervykort

Svarta stammar mot en bakgrund av grå himmel ... vitt på grenarna, i små portioner, en och annan liten snöflinga i luften. Vackert, eller hur?! Och all denna skönhet på en kort promenad längs Årstaviken!




Copyright Klimakteriehäxan

Ska 2018 bli Povels år?

Det är strax dags igen. Dags för oss att få veta vilka av den svenska musikvärldens storheter som ska blir årets nytillskott och beredas plats i finrummet: Swedish Music Hall of Fame. Hittills finns 39 berömdheter listade där.
Men obegripligt nog saknas den som borde valts in redan från starten 2014: Povel Ramel (1922-2007).

Det dräller verkligen inte av genier av hans dignitet i vårt land, varken bland de levande eller de döda. Ofta har det om honom sagts att om han hade ”fötts på engelska” skulle han ha varit världsberömd. Därför är det gruvligt irriterande, ja direkt upprörande att han inte tagits med – kriteriet är att man ska ”ha gjort bestående insatser för svensk musik och haft betydande inflytande för populärmusikens utveckling i Sverige”.

Den som ville ha en bra start på 2018 kunde få det med Povels hjälp, för redan på Nyårsdagen sände Sveriges Television ”The Povel Ramel Story”, en ny dokumentär klar tio år efter hans död. En sevärd timme där klassiska musikslingor och sketchfragment fanns med, liksom röster om honom: som pappa och familjeman men framför allt som geni på scenen, med musiken och texterna som han framförde som ingen annan, oftast till eget virtuost pianospel.

För den som sedan gammalt är Povel-frälst presenterades kanske inga nyheter – det gör sällan det i porträtt av redan avlidna personer – men även en tittare som inte var bekant med honom sen tidigare måste ha insett hur fenomenal han var.

Själv är jag så förtjust i denne showman att det kan verka lite fånigt. Men så kan det bli med företeelser man får i sig med modersmjölken, så att säga. Mina föräldrar var nämligen Knäppupp-vänner redan tidigt och ville alltid åka till Blåstället (som Knäppupp-tältet kallades) när turnén kom hyggligt nära oss. Och som tur var saknade de barnvakt. Vilket betydde att jag fick hänga med och därmed har sett inte riktigt alla, men de flesta föreställningar som man åkte runt i landet med. På parkettplats!

Minns hur Fat Mammy Brown (Brita Borg) sjöng så att vibrationerna kändes i kroppen, hur oändligt vacker Lill Lindfors var när hon kom ut på scenen, hur jag älskade Povels uppmuntringsmaskin och till exempel också när han försökte charma Gunwer Bergkvist, både som pianolärare (Tänk dig en strut karameller) eller som ”pojkvän” som inte vågade ha fel åsikt (Vad tyckte du om filmen? Mjajanja – på sjuföreställningen var den bra …) Martin Ljungs monolog om Ester kunde vi alla utantill, för att inte tala om scenen med Martin och Hasse Alfredson om Fingal Olsson i ”tågkuppen”.

Pärlorna är så många att det går att fortsätta rada upp dem i evigheter. Men trots alla lustigheter som levererades måste man ju ändå säga att det är musiken, sångerna, visorna som haft bäst hållbarhet. Vilket Povel ju visste: ”Se god dag gamle vits, tack för sist!”

Han njöt av att specialskriva nummer för sina medspelare. När Monica Zetterlund hade kontrakterats för Knäppupp skräddarsydde Povel ”Den sista jäntan”, för att inte tala om ”Håll musiken igång” från revyn ”På avigan” – den enda LP jag slitit ut, i två exemplar. (Nu har jag förstås den på cd.) Och när Wenche Myhre importerades från Norge gjorde de två vad som kallats den allra första rappen på svenska, i ”Jag diggar dej”, en text som inte var enkel att plugga in, berättar Wenche i tv-programmet och man tror henne!

Den som lyssnar ordentligt på alla dessa underfundiga texter – spetsiga men aldrig elaka fast ofta ordrika – inser att man får sig en historia berättad. Det kan gälla Karl Nilssons långa och tråkiga liv, eller slutet på en romans som i ”Följ mej bortåt vägen”. När det handlar om vägen till Curaçao skildrar det en båtresa i verkliga livet, en färd på onödigt höga vågor. Och när han ger rådet ”Köp inte en zebra” förstår man att han haft problem när det gällt att komma på en bra present.

Povel Ramel breddade och förnyade sig ideligen, ofta med nya samarbetspartners. Han gjorde en show med Beppe Wolgers medan Ideon-teatern fortfarande fanns. Långt senare dök han upp på Djurgårdsbrunn med Sven Olssons trio, världens största trio eftersom den bestod av fyra musikanter … När strålkastarna tändes på Gröna Lunds Tyrol stod minsann Margareta Krook där bredvid honom!

Nu är det så lyckligt ordnat att du som inte tittade på tv på årets första dag och inte heller sett någon av repriserna i alla fall kan se ”The Povel Ramel Story” för den finns förstås på SVT Play, till och med den 7 februari. (Programmets startbild är fotot ni ser överst i det här inlägget, kolla lakanet!)
En fråga dyker dock upp: av den mest ursprungliga Knäppupp-gruppen finns bara en person kvar i livet: Gunwer Bergkvist. Hon är inte intervjuad om sina minnen från tiden med Povel, vilket är synd.

Sorgligt var det också att jag trots mitt grundmurade fan-förhållande med denne den svenska underhållningsvärldens gigant aldrig kom iväg och såg den föreställning som skulle bli hans allra sista: Povel a la carte. Den kunde man se så sent som på våren 2007, samma år som Povel avled.

Det finns i alla fall hopp om att Povel Ramel på nytt ska inta Brunkebergstorg mitt i Stockholms city. Den kreative mångsysslaren Jan Lööf påstås sedan flera år ha en beställning på en över tre meter hög Povel-staty. Den skulle ha kommit på plats på det ombyggda torget under 2017, men har ännu inte synts till. Men i år kanske?

Ja just det. I år kanske det händer. Kanske Povel Ramel äntligen tas in i Swedish Music Hall of Fame. De som befinns värdiga denna hedersbetygelse utses av en jury som enligt SMHOF:s hemsida ”består av fem av Sveriges mest initierade musikkännare”.
Jaså?
Upp till bevis!

Copyright Klimakteriehäxan

Den här texten har också publicerats på sajten Nyfiken Grå, en sajt som riktar sig speciellt till lite äldre publik och där det lönar sig att botanisera.

tisdag, januari 09, 2018

Nytillskott i bokhyllan

Hämtar än en gång "arbetsuppgift" hos Johanna i deckarhörnan: Frågan idag är en lite lagom lättsmält, nämligen topp fem nya böcker vi har fått hem. Både de som kommit för att stanna och de som lånats hem räknas!

Liane Moriarty har jag läst en bok av tidigare och fann den lätt och underhållande. Nu fick man en ny pocket av henne om man köpte Femina, så det gjorde jag. Och har alltså "Stora små lögner" nu i min hylla.
Dottern är en hängiven läsare av Fredrik Backman. Naturligtvis fick hon hans senaste i julklapp. Hon läste på raken och "Vi mot er" ska jag ta tag i när inspirationen infinner sig.


Jussi Adler Olsens "Selfies" fick maken under granen och även den tänkte jag väl ärva.
Piper Kermans "Orange is the New Black" stod och väntade på mig på återvinningshyllan i grovsoprummet, så den fick följa med hem. Går antagligen tillbaka till soprummet sen.

Och så fick jag en hel liten boklåda i present också. Förlaget Novellix har satsar på böcker i det lilla formatet, perfekt för handväskan. "En litterär pralinask" har det kallats. I min finns fyra Nobel-pristagare med var sin text: Alice Munro, Orhan Pamuk, Luigi Pirandello och Doris Lessing.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, januari 08, 2018

Apropå januarirean

Det finns reafynd som, så vitt jag begriper, absolut ingen borde kunna stå emot. Som detta: en kruka med tre fina hyacintlökar som bara väntar på att få komma in, skicka upp blad och blommor i ljuset och värmen, sprida sin doft och på det hela taget förgylla min omgivning.

Och priset, undrar ni då. Jo tackar som frågar: nio (9) kronor. På Ikea. Köpte tre stycken, det fick räcka, men nog hade jag kunnat tänka mig ännu fler.
Första gänget har nu tagit plats i glasbyttan från norska Hadelands glasbruk, dit jag och Dottern en gång gjorde en trevlig utflykt bort från Oslo.

Skulle ni dessutom undra över den lilla duken med korsstygnsbroderat hjärta i lingonkrans är det ett Clara Waever-mönster som jag sytt alldeles själv. För länge sedan, förstås.
Trevligt med januarirea, hur som helst!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, januari 07, 2018

Vykort från mitt fönster

Klockan var 15:26 denna Trettondedag jul och solen hade fått nog för i dag. Men på väg in under täcket för natten bjöd den på några vykort som jag kunde fånga från mitt sovrumsfönster. Det är visst modernt med rosa i år, har jag hört?!


Copyright Klimakteriehäxan

Skylt på en (rea)söndag

Det är gott om folk i butikerna nu, trångt på trottarerna, bökigt på bussen när alla passagerare ska ha plats för sina påsar och paket.
För nu är det readagar, på allvar! "Upp till halva priset" står det på skyltarna och jag hinner alltid tänka: "menar de inte NER?" innan jag inser att det är meningslöst att ens undra.

Grundbudskapet är hur som helst att det är billigare nu än nyss. Vilket lockar, alldeles självklart. Ni vet väl att vetenskapen dragit likhetstecken mellan urmänniskans drift att jaga vilt för att stilla sin hunger och den moderna människans jakt på shoppingfynd för att stilla, tja, begäret efter något som kanske nyss var ouppnåeligt dyrt eller eventuellt bara sedan länge åstundat. Eller så handlar det om en ögonblickets ingivelse. Det varierar nog.

I stora Gallerian i Stockholms citykärna råder viss oreda på grund av stor ombyggnad. Det har lett till att butikslokaler helt försvunnit, några är ersatta av kioskliknande hål i väggen ut mot Hamngatan, andra har klämt in sig mitt på flaneringsutrymmet.

Men kvar har blivit en obruten vägg som skulle kunna se väldigt otrivsam och avvisande ut. Om det inte vore för att man förser den med snygga reklamskyltar som inte verkar propagera för särskilda märken utan snarare uppmuntrar till shopping i största allmänhet.

Så där möter jag Gisela igen, hon som blivit lite fotomodell sedan hon gick i pension i fjol. I en härlig fartfylld bild kommer hon susande på cykel, nedlastad med (får man anta) idel kanonfynd i askar, lådor och påsar.

Felsökaren ser genast att hon 1/ inte kan ha koll på trafiken runtomkring, 2/ saknar cykelhjälm och därmed är ett dåligt exempel för andra cyklister som inte verkar känna till att man bara får ett huvud per liv. Min blick dras förstås också till skorna. Så coola! Fast att cykla i???

Nu är ju detta ingenting annat än en skylt, helt utan finansiering från Trafiksäkerhetsverket får man förmoda. Och flaxet i Giselas kläder är väl samma som när Carola var fångad i en stormvind, alltså orsakat av en rejäl fläkt.

Men nu är det i alla fall SKYLTSÖNDAG, årets första! Kolla hos BP för fler skyltar!
Apropå rea i största allmänhet så undrar jag om jag är ensam om att gå på reakoll  för att strax ha köpt något som verkligen inte hade sänkt pris med en endaste liten procent ...

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, januari 05, 2018

Det kan hänga på en höft

Läser om höftoperationer och inser att allt fler i bekantskapskretsen har behövt eller är i behov av den sortens reservdelar. Ålderstecken, förstås.
Faktum är att närmare en halv miljon svenskar har fått "ny höft" sedan 1969, det kan man läsa sig till i Svenska höftprotesregistret som sajten Nyfiken Grå letat upp.

Den är på många sätt en framgångssaga, den där berättelsen om hur folk som knappt kunnat ta ett steg plötsligt kan gå på nytt. 97 procent av alla som fått helprotes behöver inte opereras igen. 89 procent är smärtfria efter ett år. Och 2016 var ett rekordår i branschen: fler än 17000 personer opererades.

En av mina vänner har fått nya knän, en annan populär reservdel, under 2017 och är mycket lycklig över det. Dessutom är han en exemplarisk patient, en som troget gör alla rehab-övningar och har härliga vandringar i dramatisk natur som uppsatta mål, klart motiverande.

Men vad jag inte hade en aning om innan jag sett honom på "nya ben" var att ortopederna inte bara sätter dit nya leder, de korrigerar också hjulbenthet ...

Ett noggrant mätande och ett riktigt pillejobb för kirurgerna, berättar en läkare när jag frågar. Det ger resultat! Han som nyss var patient och som aldrig kunnat mota en gris med knäna är bara lite hjulbent i dag! Visst är det fantastiskt?! Och uttrycket "det hänger på en höft" får ny innebörd.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, januari 04, 2018

Nytt år, ny helg, ny helgfråga

Mia, som hållit i dirigentpinnen när det handlar om helgfråga till bokbloggare, fortsätter i upptrampat spår. Hon har en tanke med det: att vi bokbloggare kanske lär känna varandra något bättre. Mia lägger till en uppmaning: Så kolla vad andra svarar och skriv en liten kommentar.

Men själva helgfrågan är tredelad och låter så här: Hur tänker du ditt nya bokår? Har du satt upp hur många böcker du ska läsa i år? Vilka utmaningar ska du delta i?
Ojojoj. Mina "kollegor" bokbloggare verkar vara sådana välplanerade, rationella människor. De har svar på sådana frågor!

Jag får helt enkelt försöka. För det första: jag hoppas få bättre läslust 2018 än jag hade 2017. Men då måste jag lägga bort mobilen oftare.
För det andra: nej, det är som med nyårslöften ... de är som gjorda för att brytas. 

När vi kommer till den tredje delfrågan tror jag i alla fall att jag hänger på de jag hittills ägnat mig åt: Veckans topplista, Helgfrågan och Tematrion. De mer avancerade utmaningarna väljer jag bort. 

Dock är det ju så med mig att jag väldigt gärna bloggar också om sådant som inte är tryckt på papper och omsluts av pärmar, och den bredden hoppas jag behålla. Alltid glädjer det kanske någon, eller i alla fall mig själv!

Strax ska jag lyda Mias uppmaning och kolla runt på andras svar och planer. Fast det brukar jag göra, även utan speciell tillsägelse!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, januari 03, 2018

Älskade repriser!

Hur många gånger kan man se om en film?
Nog har jag undrat.
Svaret har jag inte. Men jag vet att ikväll blir det en sån där älskad repris igen. Då sänder Sveriges Television "Allt eller inget" (The Full Monty), och jag ser den absolut, för vilken gång i ordningen vet jag inte.

Den där brittiska rullen har just fyllt tjugo år, men ni vet hur det är: allt åldras inte, hur märkligt det än kan låta. Så när kön på a-kassan börjar dansa ikväll uppfylls jag av samma oförstörbara glädje som tidigare. För att ta ett enda exempel på en scen som är omöjlig att glömma i berättelsen om hur man satsar på en manlig strippshow där de medverkande ska visa "allt". För en gångs skull en riktigt bra översättning till svenska av en engelsk filmtitel, förresten!

Historien om männen som bestämmer sig för att skaffa sig en inkomst trots att verket lagts ner är både rörande, rolig och (i korta sekvenser) sorglig. De är varken unga eller snygga och vet (från början) definitivt inte hur man dansar, men här finns värme och vänskap som går rakt in i mitt hjärta.

Alltså är tv-soffan bokad för kvällen, klockan 22:05 och SvT1.
Misstänker att jag kan se om den här filmen hur många gånger som helst. Ungefär som med några andra favoritrullar, inga som äkta cineaster skryter med på sina topplistor men ändå ... Vad sägs om "Pretty Woman" och "Notting Hill"? Älskade repriser!

Copyright Klimakteriehäxan