fredag, februari 16, 2018

Konst att trampa på

Har haft en vecka på varmare breddgrader, även om de kunde ha varit aningen varmare. Men bougainvillean prunkade och drinkutbudet var nästan lika färgstarkt, även om jag inte provdrack utan bara förevigade det.

Så brukar det ju sägas att vi inte ska titta ner där vi sätter våra fötter, utan upp  för att se sol, himmel, vackra fasader, klättrande växter och så vidare. Fast ibland lönar det sig att rikta blicken nedåt.

För lever man på en ö måste ju havet vara viktigt, precis som fisket. Alltså har man på en bit av strandpromenaden på Teneriffa förevigat fiskaren och två kvinnor som ingår i hans liv: hustrun (antagligen) som hjälper till med näten, och så sjöjungfrun som möjligen kan fastna i dem ... allt omgivet av vågor. Snyggt eller hur? Konst att trampa på!



Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, februari 15, 2018

Rearearearearearearea ...

Det drar ihop sig till bokrea och det får Mia i bokhörnan att välja ett helgtema som intimt hänger ihop med det. Hon undrar två saker: Har du gjort någon bokreabeställning? och
Vilket är ditt absoluta bästa reatips för i år?

För många år sedan var jag som hypnotiserad av reakatalogerna så här års. Men deras dragningskraft har minskat. Det är väl resultatet av minst två saker: det går att fynda böcker året om, och så har jag ju redan trångt i hyllorna, med både läst, omläst och oläst.

Därför försöker jag verkligen hålla igen. Men ska jag köpa något i år (svaret på om jag beställt något är alltså nej) så skulle det kunna bli "Ett litet liv" (A Little Life) av Hanya Yanagihara, för den lär vara riktigt riktigt bra på flera sätt. 

För ett år sedan gjorde jag faktiskt några riktigt bra reakap som var läsvärda. Fast då avvaktade jag tills det var HALVA reapriset som gällde ... men då handlade det om fynd ska ni veta!

Om jag ändå ska drista mig till ett bokrea-relaterat lästips tror jag att jag väljer "För att kunna leva: en nordkoreansk flickas resa till frihet" (In Order to Live) av Yeonmi Park. Detta med tanke på att det just pågår olympiska spel i Sydkorea, dit Nordkorea skickat både tävlande och påhejare som gör gemensam sak med grannarna i syd. Klart oväntat! 

Det har talats om öppning för samtal mellan de två hittills till synes helt oförenliga delarna norr och söder om den 38:e breddgraden, vilket naturligtvis vore en välsignelse. Men Yeonmi Parks upplevelser av att komma till Sydkorea från norr var långt ifrån positiva, välkommen kände hon sig inte på mycket länge. Fast livet i Nordkorea var en mardröm, svår att fatta för oss som bara läser om det.

Mia langade in en bonusfråga också: Brukar du kolla på röda prislappar?
OM. Jag älskar att fynda. Rearearearea!

Copyright Klimakteriehäxan

Ljus på övertid

Inte för att jag vill skryta med att jag är en principfast människa. Men principen att ta bort allt som har med julen att göra på Tjugondedag Knut, den har jag brukat respektera.
Så inte i år.

Tyckte det var så mörkt att de elektriska stakarna fick vara kvar i fönstren ett par extra veckor. Deras ljus gör kvällarna lite trivsammare.
Men nu får det vara nog. Inga fler elstakar på övertid. Strax är de återbördade till källaren. Vårljuset får stå för trevnaden. Det kommer väl snart, hoppas jag ...

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, februari 14, 2018

Med hjärtliga hälsningar!

Välj själv konstform och stil, berätta om tre bra tavlor/sånger, texter o s v som handlar om kärlek.

Ja det dröjde alltså till själva hjärtedagen innan jag kom åt att kika på Lyrans Noblesser och vad hon hade för påbjudet tema för denna veckas tematrio. Och nej, jag blev inte jätteöverraskad över att nyckelordet är KÄRLEK, fast glad över att hon själv lyfter fram en dikt av Gustaf Fröding ("Nypenrosa") på pallplats. 

Själv är jag inte så bra på poesi, men två diktare är jag förtjust i: nämnde Fröding och så Nicaraguas nationalpoet Ernesto Cardenal. Ett av hans "epigram" är möjligen det vackraste (och sorgligaste, och förmodligen sannaste) jag någonsin läst. Men hur jag än googlar hittar jag inte en svensk översättning. Detta är originaltexten, ur min Cardenal-antologi, för er som kan:
Al perderte yo a ti, tú y yo hemos perdido
Yo, porque tú eras lo que yo más amaba,
y tú, porque yo era el que te amaba más. 

Pero de nosotros dos, tú pierdes más que yo 
porque yo podré amar a otras como te amaba a ti,
pero a ti no te amarán como te amaba yo. 

En gruvligt grov och oauktoriserad översättning skickar jag med för att alla ändå ska fatta vad det handlar om:
När jag förlorar dig förlorar vi båda
Jag, för att du var den jag älskat mest
Du, för att jag var den som älskat dig mest

Fast av oss två förlorar du mer än jag
för jag kan älska andra så som jag älskat dig
men ingen kommer någonsin att älska dig som jag (har gjort)

Tavlan "Kyssen" av Peter Dahl var en bröllopspresent från mina arbetskamrater år 1983, och den sitter alltsedan dess på vår vägg, på väl synlig plats.

Det blir helt enkelt ingen bok i min tematrio denna gång. För som tredje kärleksyttring presenterar jag härmed "(You make me feel like a) Natural Woman" av och med ingen mindre än den fantastiska Carole King.
Med hjärtliga hälsningar!

Copyright Klimakteriehäxan (med benäget bistånd av Cardenal, Dahl och King)

onsdag, februari 07, 2018

Den mannen glömmer man inte!

Känner du någon som inte hört talas om Hans Rosling?
Jo, de måste ju finnas, men man får nog leta en stund.
För få människor har väl haft ett så grandiost genomslag för sina teorier och sin forskning som denne geniale professor i internationell hälsa, en man som sorgligt nog avled i dag för ett år sedan, bara 69 år gammal.

Jag hade förmånen att träffa honom vid ett par tillfällen. Han medverkade i en tv-serie som jag var redaktör för, "Köttberget checkar ut" om ni råkar minnas programmet, som sändes i Sveriges Television 2015. Hans Rosling var i mångt och mycket en typisk 40-talist, men en med en ovanligt spännande historia och den visste han att återge bättre än de flesta.

Han berättade dessutom gärna, och fast man hade hört mycket tidigare i andra versioner blev man lika fascinerad av ”reprisen”. Roslings energi, det djupa engagemanget, humorn och det fenomenala sättet att förvandla trist statistik till bladvändarspännande information saknar motstycke.

Att han alls ställde upp i vårt program berodde faktiskt på att jag vid första kontakten sa något smickrande om hur spännande jag tyckte ett av hans föredrag hade varit.
-Jaså, det säger du, sa Rosling skeptiskt, naturligtvis van vid inställsamma journalister. Och ställde raskt en kontrollfråga:
-Vad var det jag sa då då?
Till min lycka hade jag inte bara lyssnat ordentligt, jag kom ihåg vad jag hört och mitt svar fick hans godkännande … och min fråga om medverkan därmed ett ja! Hade jag svävat på målet misstänker jag att jag fått ett nej.


Ett proffs ut i fingerspetsarna var han, både på och utanför scenen, till och med som svärdslukare ...

Läs hela krönikan om Hans Rosling på News55.

Copyright Klimakteriehäxan

Illustrationen bygger på en förlaga från Gapminder och är en del av omslaget till Socialmedicinsk Tidskrift, häfte 6.

måndag, februari 05, 2018

Med en person i fokus

Berätta om tre bra biografier, gärna om mer eller mindre kända personer. 
Så lyder påbudet från Lyrans Noblesser denna gång. Här kommer de:

"Piaf", om den lilla svarta damen med den stora rösten. Författare är hennes syster Simone Berteaut. Alla som gillar Edith gillar boken, tror jag. I "Momone" fortsätter Berteaut berättelsen om systrarnas barndom, men då med sig själv i fokus.

"Astrid Lindgren - en levnadsteckning" skriven av en av dem som stod henne allra närmast: Margareta Strömstedt. Vi slutar aldrig att beundra och intressera oss för den fantastiska Astrid.

"Jag är Zlatan" skriven av David Lagercrantz tyckte jag var intressant att läsa. Man hör Zlatans röst. Dock saknade jag att författaren aldrig lät sig själv komma till tals, beskrev aldrig hur de där samtalen gick till, hur reaktionerna dem emellan såg ut. Sedan blev jag också innerligt upprörd när jag läste hur lite hon fick betalt, kvinnan som transkriberat alla samtalen så att hon fick något som liknade tennisarm. De två inblandade herrarna borde verkligen ha haft vett att premiera hennes jättejobb, speciellt med den enorm försäljningssuccén i åtanke. Men det var ett litet sidospår till tematrion ...

Egentligen hade jag velat ta med "Blonde" av Joyce Carol Oates, men det är väl inte en "riktig" biografi antar jag. Fast när jag läste den kunde jag svära på att Marilyn Monroe hade berättat precis allt för författaren. En sån bok ramlar man inte på varje dag! Den är helt enkelt lysande.

Copyright Klimakteriehäxan

Blötdjur i min smak

Kan det finnas någon enda människa som gillar maneter? Ja, nån forskare, kanske. Men vi som gärna badar på svenska Västkusten eller i andra hav gillar dem inte. De röda är värst, för de bränns. De blekblåa, nästan vita, är bara geleiga fast rätt otrevliga de med.

Ändå kan man tjusas av naturfilmer där de där blötdjuren seglar fram i vattnet, änglalika, graciösa, vackra. Det måste ha varit ett sådan tv-program som inspirerade den anonyme formgivare som gett upphov till maneten i glas som jag just burit hem.

Typiskt mig att falla för en glaspryl som inte är nyttig till någonting. Men mitt öga gillar, prislappen är inget att bråka om (99 kronor i det här fallet, på Lagerhaus, alla "unika") och vips! har jag en manet i min ägo. Den är fantasieggande, tycker jag. Varför har ingen skrivit sagan om den tama maneten?

Kanske har jag ärvt min förtjusning för glas av mamma. Hon älskade glas i alla dess former och hade en särskild faiblesse för de där gammeldags brevpressarna, tunga, massiva, med spännande mönster inuti.
Mamma skulle ha gillat min manet, det är jag säker på. Kan fungera som brevpress, definitivt. Fast vem behöver en sådan i dag? Skulle väl vara jag, då.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, februari 04, 2018

Blommande vinter

Man skulle kunna påstå att jag fick inglasad balkong i present när jag fyllde år senast. Det är naturligtvis inte riktigt sant, men sant är att inglasningen blev klar just den dagen, mitt i november. Var det värt besväret och pengarna?

Faktum är att det blev stor skillnad. Till det bättre. Mina pelargoner har inte slutat blomma, nya knoppar väntar på att slå ut. Den lilla rosa rosen har inte heller gett upp, och campanulans blåa klockor är visserligen färre, men de finns där. Dessutom ställer jag ut mina tulpanbuketter för natten och det förlänger deras livstid högst påtagligt. Ingen snö har blåst in och gjort allting blött.

Just denna söndag strålar solen över oss. Där ute är det ändå snötäckt, även om det uppstår grönbruna hål i det vita. Jag kollar temperaturen på balkongen: tjugo plus! Och när jag kommer ut med kameran har solen fått upp kvicksilvret i trettio.
Måste helt enkelt ut och vattna.

Snart är det kanske en bunt plusgrader även om man öppnar de där glasrutorna som så dramatiskt förändrat klimatet i vårt lilla uterum, det som numera går att använda så gott som hela året. Ja, några riktigt iskalla dagar har vi faktiskt inte haft denna vinter, som bara fortsätter blomma.
(Bilderna är förstås tagna i dag!)


Copyright Klimakteriehäxan

lördag, februari 03, 2018

Liv med guldkant?

I många många år jobbade jag på vaktlista. Gick alltså på ett schema som omfattade alla veckans dagar, svarta och röda, sommar och vinter. Det var faktiskt jättebra. Man kunde gå till matbutiken och slippa köerna, det var härligt att kunna ta en rejäl promenad i solen en alldeles vanlig torsdag. Tvättstugan var ledig. Det hände till och med att det blev en eftermiddagsbio.

När det sedan drog ihop sig till veckoslut var det inte så mycket att tjafsa om. Ungarna hade ju en far med lediga helger, de vande sig utan problem med att mamma ibland (var tredje helg) inte var hemma, men de blev också bortskämda med tidiga hämtningar och en hel del pyssel på vardagar när jag inte jobbade.

Faktum är att jag misstänker att de allra flesta människor inte inser det ljuvliga i att ha ledigt när andra är på sina arbeten. Rena löneförmånen! Själv insåg jag det om inte förr så när jag gick över på femdagarsvecka.

Fast då tillkom ju det där med äntligen-fredag-feelingen. Hög surrnivå på bussen hem, fullt av förväntan, så påtaglig att jag t o m bloggade om det. Lite godis på kvällen, ett glas vin till middagen, det kunde bli några extra sidor i kvällsboken till och med. För att starta lördagen med en rejäl sovmorgon, långsam frukost, noggrann tidningsläsning, lite sudoku ... guldkant på tillvaron!

Visst, där är vi nu. Men när det inte är särskilt stor skillnad på helg och söcken bleknar väl ändå guldkanten lite?
Det är nog de där nyanserna i vardagen jag saknar idag, när det anses att mitt liv har guldkant. Hela tiden. Utan såväl vaktlista som femdagarsvecka. Man vänjer sig väl.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, februari 02, 2018

Bokvår

Denna veckas helgfråga från Mias bokhörna lyder Vilken bok ligger på din första plats i vårens utgivning? (Alltså vilken vill du läsa allra mest)

I mitt fall tittar jag inte så mycket på de nyheter som nu kommer droppande i den där litterära vårfloden. I stället inväntar jag pocketupplagor av flera böcker som jag är sugen på. Bland dem finns "Skrik tyst så att inte grannarna hör" av Karin Alfredsson, "Manglade dukar och vikta servetter" av Ewa Klingberg och "En bror att dö för" av Roslund & Thunberg. Tre svenska alltså!

Mia undrar också: Hur ska det vara runt er när ni läser?
Jo tack gärna ganska tyst. Men är boken tillräckligt intressant klarar jag av en del vid sidan av, fast jag spelar aldrig musik när jag läser. Tycker det är bra att fördriva restider med böcker, på buss, tåg och flyg. Och hörböcker i bilen förstås, just nu "Och bergen svarade" av Khaled Hosseini.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, februari 01, 2018

Het (?) tegelsten

Visst vet jag hur den en gång hamnade i min hylla: jag önskade den, jul eller födelsedag minns jag inte och det kan väl också kvitta. Någonstans hade jag läst att detta var en av de där romanerna som var nästan omöjlig att lägga ifrån sig.

Nu har det nog gått drygt tio år men boken (som kom ut 2002) är i skick som ny, det kan jag lova. "Sugar: Kvinnan som steg ut ur mörkret" var den svenska titeln, men jag ville som vanligt helst läsa den på engelska och då heter den "The Crimson Petal and the White" så det var kanske inte så konstigt att jag först trodde att jag fått fel bok.

Jag vet ju att den handlar om en ung prostituerad flicka i London i slutet av 1800-talet. Berättelsen är enligt recensenterna både gripande och spännande, med en hel del invävda överraskningar.
Det är bara det att boken är på 833 sidor. Åttahundratrettiotre. Tegelsten. Tung. Klumpig. Oinbjudande för att inte säga direkt fientlig!

Framför mig har jag en vecka som förhoppningsvis blir varm och solig. När jag packar min väska tänker jag att bara denna bok ska få följa med på resan, för att äntligen bli läst. Ska jag lyckas? Är den "het"? Håll tummarna! Vi vet ju hur lätt det är att plocka åt sig ännu en liten pocket medan man väntar på Arlanda ... och bland andra olästa här hemma finns också fler kandidater ...

Vinjetten Hett i hyllan kommer från Monika, som skriver så här: Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt bortglömda, böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen.
Så på torsdagar händer det.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, januari 31, 2018

Hygge – eller inte?

Naturligtvis ska också denna vecka ha sin egen topplista, med eget ämne som Mia i bokhörnan bestämmer. Och nu är nyckelordet bra böcker från Danmark!

"Vilken hand vill du ha?"  om en mamma och hennes dotter och ett i många stycken hopplöst liv.  Vita Andersen skrev den, 1987. Den kan möjligen kallas tjejbok, men kan (bör!) gärna läsas också av män. Berörande.

"Markus-effekten" av Jussi Adler-Olsen är en modern och spännande kriminalhistoria om integrationsproblem, diskriminering, brott. Författaren är produktiv och väldigt läsvärd, jag har flera som väntar.

"Kvinnan och apan" är inte alls lika omtalad som "Fröken Smillas känsla för snö", Peter Høegs succéroman. Men den här gillar jag bättre. Faktiskt väldigt bra! Och kolla vilket snyggt omslag! Som en tavla av Paul Gaugain!

"Thereses tillstånd" är första delen i en trilogi av Hanne-Vibeke Holst som jag gillat. De två övriga delarna heter "Det verkliga livet" och "En lycklig kvinna". Huvudpersonen är tv-journalist, men låt inte det avskräcka er!

"Ett fritt och muntert lik" är en tunn liten sak av Suzanne Brøgger, som skrivit så mycket som feministerna dragit nytta av. En häftig dam som skriver bra, men trots att jag har fyra av hennes böcker i hyllan minns jag egentligen väldigt lite av dem.

När jag tänker efter visar det sig att jag läst betydligt fler norska författare än danska. Det kanske man borde göra något åt? Även om det nog gör att man hamnar rätt långt från det som anses som typisk dansk hygge, ett begrepp som faktiskt fått en alldeles egen bok som blivit succé.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, januari 30, 2018

Rasism och slaveri blir bra böcker ...

Intressant tema för denna veckas boktrio, initierad av Lyrans Noblesser som vanligt: Berätta om tre bra böcker eller filmer som handlar om rasism/slaveri! och eftersom Lyran själv "snott" tre superbra exempel som jag håller med om rakt av får jag anstränga mig lite mer och komma ihåg tre egna ...

"Ett ögonblick i vinden" (An Instant in the Wind) av sydafrikanen André Brink är en mycket ojämlik kärlekshistoria som jag älskade när det begav sig. Utspelar sig på 1700-talet mellan den vita Elisabeth och den svarta slaven Adam.

"Niceville" (The Help) av Kathryn Stockett låter läsaren bekanta sig med det svarta tjänstefolket i amerikanska Missisippi. Kvinnorna går en ständig balansgång mellan att vara de vita barnens fungerande mammor, samtidigt som de ska hålla sig ur vägen, inse sin plats. Och slåss för sin existens. Stark.

"The Man" av Irving Wallace hittar jag ingen svensk titel på, fast det måste ju finnas. Boken kom 1964 och handlar om det då otänkbara: USA har fått sin förste svarte president. Barack Obama bara måste ha läst den ... fast bokens president, Dilman, klarar sig inte lika bra som Obama. Tjock men bra.

Alla dessa tre romaner har filmatiserats, fast jag har så vitt jag minns inte sett bioversionen av någon av dem. Men rasism och slaveri blir bra i bokform och det blev säkert filmerna också!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, januari 29, 2018

Hästflicka till sist

Hur sent i livet kan man bli hästflicka?
När jag var barn var det rätt ont om hästar på bygden. Några enstaka fanns det. De släpade timmer i skogen eller drog kärror med säd till kvarnen. Om någon red måste det ha varit en fem minuters tur barbacka på en nordsvensk sävlig sak.

Väl inflyttad till närmsta stad upptäckte jag att där fanns ett ridhus, dit små söta flickor begav sig, med piska, hjälm och höga stövlar. Dit hörde definitivt inte jag.
Men så en dag, jag gick i gymnasiet, erbjöds man att testa oprövade idrotter på en friluftsdag. En ruta att kryssa i stod för ridning och jag slog till.

Den turen glömmer jag förvisso aldrig. Jag fick en stor häst, jag var själv en av de längre tjejerna. Väl uppe på dess rygg häpnade jag över hur bred den var, hur långt isär jag tvingades ha knäna  och hur lätt det verkade vara att kana av, få stigbyglarna i knävecken eller manen i munnen ...

Väl i gång tyckte jag det var rätt kul, i alla fall så länge hästen skrittade. När farten ökade trodde jag att den eventuellt skulle få ryggraden avslagen, eftersom jag inte visste hur man parerade stötarna. Men både jag och hästen överlevde.

Nästa övningstimme fick man en häst över och frågan kom då: ville någon ta ett pass till? Jag begrep inte bättre utan sa ja, tack, gärna.
När jag tog mig av kusen nästa gång kunde jag liksom inte få ihop knäna. De pekade rakt åt sidorna. Hur det nu gick till så lyckades jag ta mig hem, på cykel som jag inte kunde trampa. I trappan upp till mitt rum saxade jag mig fram som uppför en skidbacke.

Naturligtvis fick jag ont, gruvligt ont, i hela kroppen. Kunde ha svurit på att rumpan var mörkblå från midjan till knäna, så ömt var det. Och nej, det lockade mig inte tillbaka till stallet, jag har aldrig mer suttit på en hästrygg, tillhör inte gänget som röstar tjugo gånger för att en (skicklig) ryttare ska få Jerring-priset.

Men i dag ser jag vackra hästar överallt på svenska landsbygden. Ridhästar, inga av "arbetsmodell". Självklart tycker jag om att titta på dem, inte minst när de har ljuvligt söta föl med sig i hagen, föl som rullar runt i gräset och verkar njuta av sommaren.

Hur det sedan gått till vet jag inte, men nu har jag plötsligt börjat gilla hästar i andra former också. Först sprang jag på en smäcker sak i gulmetall som min moster hade ägt men som ingen ville ha när hon dog. Jo tack, jag ville! Förundrad bar jag hem den, förundrad över att jag verkligen gillade den.

Design Ulla Westblom
Nästa häst sitter på väggen. En väninna har gjort lampan, med en dalahäst i siluett. Egen idé, egen tillverkning och så snygg!
Så fick jag i julas min tredje häst, en jag tittat på i flera år men inte köpt. Den kommer från småländska designparet Bengt & Lotta, är gjord i gjutjärn och bär levande ljus på sin rygg. Varje gång jag tänder de där ljusen blir jag lite gladare!

Plötsligt hade hästlampan också fölat. Sådana trevliga överraskningar kan sent utvecklade hästflickor få. Undrar bara när nästa pålle travar in hos mig?

En sak är säker: om någon hade sagt till den där unga tjejen med den rådbråkade bakdelen att hon en dag trots allt skulle kunna kallas hästflicka så hade vederbörande definitivt inte blivit trodd. Men där är vi nu.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, januari 27, 2018

Från vitt till grönt

Det går inte att inte tänka/känna vårkänslor! Solen skiner, det är plusgrader, smältvatten porlar muntert i varje dike, hackspetten är i full fart och andra fåglar prövar faktiskt sångrösten. Där snön har försvunnit är mossan intensivt grön och minsann syns hängena i björken också! Isen ligger kvar på sjön, men det får gå ...

Så fort det ändrar sig. För bara några dagar sedan var hela världen gnistrande vit, där utanför vårt bilfönster.
Men Farbror Frost får ursäkta: jag föredrar grönt framför vitt.


Copyright Klimakteriehäxan